Liv till varje pris
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts
Med Liv till varje pris fullbordar Kristina Sandberg en romantrilogi som tidigare avsatt Att föda ett barnn(2010) och Sörja för de sina (2012).
Det är inte bara en arbetsseger – inalles över 1500 sidor – utan också något i den inhemska litteraturen numera så ovanligt som en brett upplagd, episk och realistisk skildring av Sverige från 1930- till 60-tal.
Framför allt är det ändå en minutiöst utförd äreräddning av Maj Berglund, född Olausson, en av alla dessa klassresenärer och hemmafruar som servade och pyntade folkhemmet.
Det enda problemet med trilogins sista tegelsten är att den hör så intimt samman med de föregående två.
Därför vore det en välgärning om förlaget samlade de tre verken i en tjock volym. Så kunde presumtiva läsare ha något vettigt att lägga på nattygsbordet eller bredvid fåtöljen under lång tid.
Fast risken är förstås att även en sådan volym skulle slukas snabbt. För om det är något Sandberg återbördar mottagaren till så är det den där bultande känslan av att vilja veta hur det går. För maken Tomas, för barnen Anita och Lasse. För affärerna, alla dessa släktingar.
Främst undrar man givetvis över Maj. Och nej, det går inte rakt igenom väl för henne heller. Hon har via servitrisjobb klättrat från enkelt jämtländskt ursprung till fabrikörshustru och borgerligt umgängesliv i Örnsköldsvik.
Från sju personer i ett rum och kök, och dass på gården, till stadsvåning och rymligt lantställe. Många kaffekalas och middagsbjudningar blir det. Många svägerskor och väninnor, färre vänner. Många skjortor att stryka, byxor att pressa. Många ensamma timmar därtill.
Majs välstånd och status står och faller med firmans. Makens alkoholism och bristfälliga entreprenörsanda leder också, efter decennier av ekonomiskt, socialt och symboliskt uppåtstigande, i denna avslutande del neråt.
Han får ta jobb som rockvaktmästare på Statt, där han förr drack affärsluncher. Hon tvingas knäcka på tvätteriet, i kiosken. Sommarvillan säljs. Och barnen är – trots Anitas studentexamen och intelligens – en ständig källa till oro. Bjudningarna minskar drastiskt i antal.
Författaren fyller i Majs ensamma timmar och stunder med små kursiverade partier, ett slags inre monologer och självdialoger där sociologin möter psykologin och det egna dramat utspelas inför den ridå som Maj annars vill hålla stängd.
Och Maj är knappast idealiserad i denna gestaltning. Snarare framstår hon som en mycket ängslig människa, rädd för att göra bort sig i träpatronernas och skinnvarukapitalisternas salonger. Svärmor kallas även efter sin död för ”tant” – det är en tveeggad beskrivning.
Maj har ett enormt kontrollbehov och hon är en moralist av rang. Barnen blir konstant föremål för hennes stränga blick och pejorativa kommentarer.
Egentligen är det nog inte mycket som passar henne.
Förutom allt det som hon själv behärskar, förstås. Så känner hon nog en större samhörighet med Lasse – trots dennes lite för vackra utseende och otaliga kvinnohistorier – än hon gör med Anita, den läsande, betraktande och kanske lite bräckliga dotter som nog mest liknar Tomas.
Eller ändå inte: för om det är något Maj strävar efter så är det rättvisa. Denna strävan märks tydligt mot slutet av denna roman, då Maj blir mormor och farmor i samma veva. Hon skall alltid vara alla till lags.
Och hon är verkligen alla till lags, till priset av att hon möjligen parallellt utplånar sig själv.
Maj trivs bäst hemma. I köket. Eller gör hon verkligen det? Samtidigt som hon excellerar i tillagningen av olika rätter, både svensk husmanskost och europeiska nymodigheter, så tycks hon – med författarens goda minne – ställa sig frågan: är detta meningen med livet?
Om dillkött och sillinläggningar, kring rotmos och toscapäron, kan hon enas med många, inklusive undertecknad. Om vikten av att städa undan och hålla rent. Men hur skall man förhålla sig till hennes djupt (köns)konservativa och oreflekterat religiösa livshållning?
Det är en fråga som inte behöver besvaras här.
Kristina Sandbergs trilogi är en väsentlig påminnelse om en tid som nyss var och som möjligen – se hemmafrutrenden – ämnar göra comeback.
Själv tycker jag att dagens svenska 90-talister till betydande del är mera småborgerliga än någonsin Maj.
Men Maj kunde faktiskt förtjäna ett Augustpris, dels av strikt litterära skäl, dels av andra mera diskussionsskapande. Frågan är bara hur hon skulle klä sig? Och vilken vickning hon skulle bjuda på? Janssons frestelse fungerar väl alltid?
Kanske kan, om August kommer, situationen räddas – Kristina Sandberg får helt enkelt fungera som Majs stand in.
