En av kuratorerna och som själv medverkar i utställningen med egna verk är Celie Eklund.

– Vi har ett arbetsliv som har varit under förändring under lång tid och som vi i allt högre utsträckning börjar se konsekvenserna av. Konst har möjlighet att belysa detta på ett sätt som exempelvis en journalist kan ha svårare att göra, säger hon.

”Kulturell klassresa”

De elva konstnärerna i utställningen bär samtliga på egna erfarenheter av arbete. Ett exempel som Celie Eklund lyfter fram är Daria Bogdanskas serier, som grundar sig i konstnärens egna erfarenheter av att flytta till Sverige från Polen och försörja sig inom restaurangbranschen. Ett annat exempel är Anders Rundberg, Homa Badpa och Amanda Petersons videoverk som behandlar villkoren inom städbranschen.

– Vad som gick upp för oss när vi arbetade med utställningen är hur otryggheten har brett ut sig i arbetslivet i dag. Visst, otrygga arbeten har funnits så länge lönearbetet har existerat, men de senaste decennierna har marknadsanpassningen och andra faktorer gjort att otryggheten har accelererat.

Celie Eklund har själv arbetarklassbakgrund, vilket, berättar hon, har färgat hennes eget sätt att se på världen och hennes konst.

– Jag har gjort en kulturell klassresa. För att ta mig fram ekonomiskt har jag lönearbetat vid sidan av. Jag har jobbat med med vård, verkstadsarbete och inom skolan, där det finns en spridd otrygghet som konsekvens av till exempel visstidsanställningar och korttidskontrakt.

Celie Eklund saknar en tydlig klassdiskussion inom bildkonsten i dag.

– Om man är en yrkesverksam konstnär i Sverige har man ofta gått på institution för att komma dit. Där pratas det inte så mycket om klass, och oftast är de som går där från vit, övre medelklass, vilket såklart får konsekvenser. Men detta har det faktiskt börjat pratas om.