Filmrecension.

2017-04-23 17:14
  • I David Lynch – The art life framträder bilden av en überkreativ konstnär för vilken filmmediet bara är ett av flera uttryckssätt.
    I David Lynch – The art life framträder bilden av en überkreativ konstnär för vilken filmmediet bara är ett av flera uttryckssätt.

Poetisk Lynch-skildring som skapar ett sug

I väntan på Twin Peaks-comebacken i maj bjuder David Lynch – The art life på regissörens egen berättelse om sina ungdomsår. Barndomsminnen, bildkonst och gamla filmklipp blandas till en kreativ smet i denna vackert berättade uppväxtessä.

När undertecknad för tio år sedan gick på bio och såg David Lynchs tre timmar långa improvisationsdrama Inland empire, där Laura Derns rollkaraktär snärjs in i ett spindelnät av korsvisa tidslinjer och mänskliga kaniner, hördes efter bara någon timme ljudliga snarkningar från raden framför.

Samtidigt har den olidligt täta stämningen i Lynch-mästerverk som Mulholland drive fått en masspublik att tacksamt sitta som på nålar, för att inte prata om när Dale Cooper och hans vänner i det fiktiva samhället Twin Peaks höll tv-tittarna i ett körsbärspaj- och kaffedoftande järngrepp i början av 90-talet, och samtidigt ändrade det moderna tv-dramats förutsättningar för alltid.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


David Lynch har, med sin bevisat brokiga film- och tv-karriär, helt enkelt tillgång till en unik palett av känslor och uttryck de flesta regissörer bara kan drömma om, och ett till synes oändligt inre universum av groteska mardrömsvisioner och mystiska drömbilder. Men vad är ursprunget till alla dessa bilder, och hur är den lynchska kreativiteten egentligen konstruerad?

Det är vad den poetiska intervjufilmen David Lynch – The art life försöker besvara genom att helt frankt låta regissören själv komma till tals. För regin står bland andra Jon Nguyen, producent bakom dokumentärfilmen Lynch (2007) som skildrade den kreativa processen bakom Inland empire, och här har man här vaskat fram guldkornen i David Lynchs egen historia om livet från födseln fram till debutlångfilmen Eraserhead.

På köpet får vi hänga i hans Hollywoodbaserade ateljé, som knappast är något fashionabelt tillhåll utan snarare för tankarna till en sliten snickarverkstad, och där också yngsta dottern – i sann Wild at heart-anda döpt till Lula – skymtar förbi när Davis Lynch själv kladdar ut leraktig färg på stora dukar eller fipplar med småläskiga tomteansikten i lera.

Detta är knappast någon heltäckande biografi – den kedjerökande David Lynch berättar exakt så mycket han själv vill berätta, och den som vill veta mer om hans karriär som filmskapare får som sagt göra det på annat håll. Men det långsamma narrativet bildar tillsammans med David Lynchs egna skisser, målningar och tidiga experimentfilmer ett mångfacetterat collage att sakta försjunka i, och framträder bilden av en überkreativ konstnär för vilken filmmediet bara är ett av flera uttryckssätt.

Även om tempot bitvis sackar, så blir man som åskådare både fascinerad av och indragen i hans livshistoria och väg från konsten till filmen. För hade den unge David inte av en slump träffat en vän vars pappa var konstnär, fått följa med till dennes ateljé och där bestämt sig för konstnärsbanan, hade hans liv kanske gått i en helt annan riktning. Och hade han inte fått det där viktiga stipendiet, hade David Lynch förmodligen aldrig kunnat göra sin första kortfilm utan stannat kvar på sitt jobb som tryckare. Sådana detaljer levandegör filmen och gör den till en vacker berättelse om kreativitet och kampen för att bejaka den.

Samtidigt får vi också höra om uppväxten i en familj präglad av kärlek och tillit, där modern beslutar att inte låta David ha vanliga målarböcker av rädsla för att hämma hans kreativitet. Liksom om uppväxten i Idaho, där hans värld enligt egen utsago inte var större än några kvarter men ändå rymde ett helt kungarike av lekar och fantasier. Och om ungdomstiden i Washington, där David Lynch kämpar med att hitta sig själv och till sist gör det genom konsten, eller om då fadern, efter ett besök i sonens ateljé full av multnande frukt och döda insekter förskrämt muttrar fram ett: ”Du borde inte ha barn”.

Lite gnager det förstås att inte få veta något om David Lynchs tankar kring livet efter Eraserhead. Men en film som skapar ett sug efter att få veta mer har givetvis lyckats redan där, i alla fall med att fånga sin publik och väcka nyfikenheten. Och som dessutom erbjuder en blick rakt in i sinnet på den filmregissör som gjort till en ädel konst att demaskera den amerikanska mardrömmen.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

David Lynch – The art life

Regi: Jon Nguyen, Rick Barnes, Olivia Neergaard-Holm

Medverkande: David Lynch

Betyg: 4/5