– Förlåt, jag sitter och skriver! Jag har en riktigt spexig synt här i sommarstugan och förutom att den gör jobbet och funkar att spela in på så det är ett spexigt nostalgiinstrument. Kör man fast och får dålig inspiration är det bara att sätta igång sambarytmen så får man sig ett gott skratt, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Skriver du på ett nytt album?

– Ja. Jag har släppt två låtar under våren men jag tycker så himla mycket om albumformatet. Det är häftigt att man kan få vara först med att presentera ett sammanhang med sina låtar, innan det plockas isär till spellistor och singlar. Albumet ger ju en möjlighet att sätta ihop låtarna efter en tanke. Jag har jobbat med ny musik ganska länge men det är först nu som jag känner att jag håller på med ett album. Det är inte längre bara en massa låtar.

Du kommer från ett rätt tätt spelschema. Hur gör du för att koppla av?

– Det här är väl ett av trixen, att åka hit där det inte går att göra någonting annat än att skriva, möjligen. Man är rätt uppe i varv när man är ute på turné och det kan vara skönt att inte gå helt sysslolös.

Rubrikerna har duggat tätt runt Linnea ­Henriksson och det känns som att hon är inne i ett medialt stim. Det drog igång på allvar när radioprataren Emma Knyckare meddelade att hon ville arrangera en mansfri festival nästa år. Linnea Henriksson var en av de första artisterna att anmäla sitt intresse för att spela på festivalen.

Därefter har hon burit en jacka med 80 namn på kvinnliga artister när hon sjöng på Allsång på Skansen för att belysa att det finns gott om kvinnor för festivalbokare runt om i landet att boka och hon använder ständigt sociala medier till att kommentera aktuella ­feministiska frågor. När det gäller engagemanget för den mansfria festivalen så låter hon rätt trött när hon kommenterar folks reaktioner.

– Folk som blir upprörda över det där skulle väl kunna använda den upprördheten till att få stopp på de sexuella trakasserierna i stället? De kan nattvandra eller vad som helst.

Vad var det som gjorde att du ville spela på festivalen?

– Jag tror ju inte på homogena grupper egentligen utan önskar att man alltid kan ha en mix, men det är inte en ny sak att killar våldför sig på tjejer och nu måste det fan räcka. Det är så himla mycket jobb som måste göras och denna festival ser jag som en markör och den kommer ju inte att ersätta något, bara komplettera det utbud som redan finns så varför kan inte den också få finnas? Och även om jag ­önskar  att den inte hade behövts, ser jag den som ett sätt att göra något fint av något dåligt.

Under Malmöfestivalen har flera sexualbrott i publiken också anmälts. Hur ser du på den här utvecklingen?

– Någonstans är det ju väldigt positivt att det anmäls, jag kan tänka mig att det har skett väldigt mycket utan att folk tänkt på att de ska eller kan anmäla. Jag minns ju hur det var när jag var liten, begreppet ”sexuella trakasserier” visste jag inte vad det var utan det var mer att ”sånt händer”. Men det är fruktansvärt att det sker. Det är ett sådant övertramp och övergrepp oavsett var det inträffar, men det är så fult att ge sig på folk på en plats som är skapad för att folk ska samlas och få fina minnen. Jag älskar konserter och har gått på dem hela mitt liv, jag har egentligen bara rört mig en meter, från längst fram vid staketet till upp på scenen, och jag blir helt tom när jag läser om detta. Vi måste verkligen höja rösterna kring det här så att alla börjar jobba för att det inte ska hända mer.

Linnea Henriksson deltog i Idol 2010 och slutade fyra. Det blev ett genombrott för henne som artist, men som skolad jazzsångerska och musiker valde hon att ändå att gå sin egen väg med sitt band Prylf som hon släppte ett album på engelska med. En spontan spelning i New York fick henne sedan att byta spår.

– Jag var på en open mic-night och var supernervös och kunde bara komma ihåg att spela låtar på piano som jag skrivit själv. Efteråt kom folk fram och kommenterade texterna och började prata om sina egna erfarenheter kring det jag sjöng om, och det var så himla häftigt. Jag var ganska van vid att få komplimanger för att jag sjöng fint och rent och så, engelska texter flög mest förbi när jag sjöng dem i Sverige, och det blev nästan en chock när folk delade med sig av sig själva i stället. Jag var svältfödd på det och det är jag nog fort­farande.

Var det därför du bytte språk till svenska i din musik?

– Det, och att jag ville presentera mig själv på ett sätt som jag inte gjorde i Idol, där allt var på engelska. Jag är ju ändå svensk, jag pratar på svenska och att sjunga på engelska är ett alter ego för mig.

Finns det en ambition hos dig att nå utanför Sveriges gränser med din musik och göra ­internationell karriär?

– Ja, jag vill börja spela i Norge. Och så vill jag ta mig till Färöarna.

Vad är det som lockar där?

– Det är så jävla vackert! Jag vill stå på en fjord och titta och tänka att min musik tog mig hit. Men så har jag nog tänkt med musiken tidigare, att jag vill resa med mitt jobb. Jag hoppas nog fortfarande att min musik ska nå utanför Sveriges gränser men jag vet inte om det nödvändigtvis måste vara jag som framför den. Jag gillar min egen röst på svenska.

Hur blir spelningen i Malmö i kväll?

– Åh, jag längtar dit! Jag bodde i Malmö under ett gäng år och har en jättefin relation till Malmöfestivalen. Jag älskar att det är öppet för alla och att det inte kostar något. Det är en väldigt fin mötesplats så det känns jättefint att få komma dit.