Begravningen av den legendariske artisten Fela Kuti besöktes av över en miljon människor. Han hade grundat den eklektiska musikgenren afrobeat, varit en frispråkig kritiker av Nigerias diktatur, och var en av många förkämpar för panafrikanismen – drömmen om en självständig afrikansk federation.
De långa, jammande spåren blev inte stora utanför Afrika under hans livstid, men där var han desto viktigare. Först efter döden i aids 1997 (i sin sista låt sjöng han att kondomer är ”oafrikanskt”) nådde han ut brett utanför Afrika, bland annat via en Broadwaymusikal och artister som Damon Albarn och Vampire Weekend.
För att uppskatta honom behövde vi blekansikten tydligen få musiken översatt till de vitaste av genrer: musikal och indiepop. Gud förbjude att vi lyssnar direkt till källan.
Men å andra sidan: om det är något som afrobeat, och dagens musikaliska revolutionärer visar, så är det att musik är som bäst när den är gränslös, experimenterande, återvinnande. En skön rytm har ingen etnicitet, och tonen A4 vibrerar på 440 Hz över hela jordklotet.
Så när Daniel Jadama, Göran Olsson och Lars Lovén i dokumentären Fonko utforskar dagens afrikanska musikunder är det naturligt att klipp från Fela Kutis hallucinogena monologer får binda ihop den, precis som hans musik länge tonsatt drömmen om afrikanskt oberoende. (På mandinka betyder fonko ”saken”, och på wolof ”att ta hand om varandra”.)
Precis som Fela Kuti lappade ihop jazzig ghanesisk highlife, rytmik från yorubafolket i Nigeria, västafrikansk vokal musik och funk, fogar dokumentärens unga artister samman amerikansk hiphop, som i sig är en klipp-och-klistra-genre, med lokala instrument, språk och rytmer. (I ghanesisk-rumänske Wanlovs the Kubulors fall västafrikansk hiphop och romsk folkmusik – lyssna på egen risk.)
Många sjunger också på pidgin, alltså blandspråk, för att musiken ska kunna sprida sig över kontinenten och världen. Artisterna är politiskt medvetna och vältaliga, och förutom Fela Kuti är det politiker som Kwame Nkrumah som verkar vara de största influenserna. Under hans ledning blev Ghana 1957 första afrikanska land söder om Sahara att bli självständigt.
Flera av musikerna kommenterar samtida politik, och filmen har kallats en lillasyster till Göran Olssons antikolonialistiska dokumentär Om Våld (2014). ”Rap är en rörelse för motmakt”, säger en artist från Senegal. ”Den är som vårt parlament. Vi har en röst och kan påverka.”
De unga musikerna är inte bara vältaliga och engagerade; de producerar sina golvfyllande låtar under de knappaste förhållanden, tack vare piratkopierad mjukvara, engagerade bolagsproducenter och en hel del fantasi.
I Ghana finns uttrycket Swiya tra, berättar artisten Wanlov the Kubolor, vars pappa var en av de ghaneser som fick studera i Östeuropa under socialistiske landsfadern Kwame Nkrumahs tid. Uttrycket innebär att göra något mer intensivt än den du lärt dig det av. Av väst har de lärt sig att exploatera arbetskraft. ”Kapitalismen i Afrika är hård”, berättar Wanlov. ”Det är rena guldruschen”.
Och för många afrikanska artister är det självklart att kommentera samhället i sin musik.
Senegalesiska Sister Fa, som syns i dokumentären, har engagerat sig mot kvinnlig könsstympning. Hennes landsman Youssou N’Dour har ställt upp i presidentvalet, precis som Fela Kuti i Nigeria. Ghanesiska Fokn Bois, som kallar sin provokativa musik för ”gospel porn rap”, sjunger låtar som ”Strong homosexual guys” för att utmana stereotyper.
Dokumentären visar dessutom att det finns många unga kvinnor som tar plats, såsom skönsjungande Nneka och Kanyi, som river av en fenomenal rapsalva. Detta antyder framsteg sedan Fela Kutis låt ”Mattress”, som jämför det täcka könet med en populär liggdyna.
Som dokumentären visar bubblar kontinenten av musikalisk kreativitet. I Luandas slum uppstod den energiska dansen kuduro, i Accra hiphopstilen hiplife, och i Johannesburg housestilen Kwaito.
Men inte ens i den sistnämnda genren, som ofta anses opolitisk, kommer du undan samhällsengagemanget. Den första kwaitohitten, ”Kaffir” (ett nedsättande ord för svarta i Sydafrika), handlade om etnisk diskriminering. Och det är – på gott och ont – på politiken filmen Fanto fokuserar, till skillnad från tv-serien med samma namn som visades i SVT för ett par år sedan.
Filmarna i Fanto syns knappt till, och vi får klara oss utan en berättarröst som kan ge bakgrund till de lokala stilar som presenteras. Det är artisternas egna berättelser som hörs, och de får själva sätta musiken i relation till sina samhällen. Och vad kan väl inspirera till dans mer än människor som, efter århundraden av förtryck, själva tar sig ton.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
