Essä.

2017-11-18 14:30

Människan - inte den ekonomiska tillväxten - måste bli målet

Demokratin attackeras just nu från flera håll. Den undergrävs av ekonomism och teknokrati och den ifrågasätts av växande högerpopulistiska rörelser.
ETC bad Stina Oscarson ta tempen på den samtida demokratidebatten. I essäseriens tredje del läser hon Yuval Noah Hararis ”Homo Deus” och slår fast att människan i sig måste bli ett mål.

Jag har i mina två tidigare artiklar om demokrati ställt ett par frågor.

Den första gällde om demokratin är ett mål eller ett medel.

Den andra om ordet demokrati är ett verb eller ett adjektiv.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och jag skulle nu vilja avsluta resonemanget med att försöka synliggöra några av de krafter som i dag underminerar demokratin för att sedan söka försöka besvara frågan vad demokratin kräver för att upprätthållas.

I sin bok ”Homo Deus” skriver Yuval Noah Harari om 1900-talet som massornas århundrade. För att med ekonomisk tillväxt lyfta hela samhällen ur fattigdom på det sätt som gjordes under detta århundrade och för att utkämpa alla de krig som fördes, behövdes helt enkelt massor av människor.

Det var därför nödvändigt, till och med lönsamt att satsa på utbildning, sjukvård, vaccin och bostäder åt alla. Idén om jämlikhet behövde därför aldrig på allvar bli en etisk, moralisk fråga.

I dag är det inte så längre, menar han. Med den enorma tekniska utvecklingen vi skapat behövs inte alla längre. Det lönar sig därför inte längre att satsa på alla. Något vi för övrigt redan börjat se resultatet av, i och med marknadens intåg på tidigare gemensamma områden.

För i och med denna har vi redan nu ett samhälle där det går att köpa sig till bättre utbildning, sjukvård, hälsa och därmed också karriärmöjligheter. Och då är vi plötsligt utan vare sig moralisk eller etisk diskussion mycket nära Jason Brennans idé om ett elitstyre.

Jag tror därför att det första som demokratin kräver för att upprätthållas är en just denna etiska moraliska diskussion som tvingar oss att svara på frågan om alla ska med. Och i så fall varför.

En fråga som troligtvis kommer leda till att vi behöver vända oss bort från den ekonomiska tillväxten som mål för samhället. För den behöver inte alla längre. Människan i sig måste bli ett mål. Om inte blir också hela diskussionen om demokrati onödig.

Det andra är att vi måste synliggöra är huruvida demokratin är kompatibel med den digitala utvecklingens snabbhet. En fråga som också Yuval Noah Harari lyfter i sin bok.

För det demokratiska systemet bygger på långsamhet, den är dess styrka och dess svaghet för den leder samtidigt till att den på område efter område får se till omsprungen av tekniken vilket troligtvis är detta en av de starkaste faktorerna till dess snabba urholkning.

Det tredje handlar inte oväntat om ekonomi. Om hur konsekvenserna av kapitalismen äter upp demokratin inifrån.

För genom att förvandla partier till varumärken och arbetet som politiker till en karriärväg sker rekryteringen i dag uppifrån och ner istället för tvärtom och avståndet till medborgarna ökar.

I och med denna ”professionalisering” glömmer man lätt att det politiska uppdraget är att temporärt få sig makten anförtrodd och att detta förtroende måste förvaltas. Att det kräver att man betraktar tankar, åsikter och kritik från medborgare, fria intellektuella och det civila samhällets organisationer med största respekt.

Det kräver naturligtvis också att vi som medborgare tar vårt uppdrag på allvar och inte låter vårt medborgarskap omvandlas till kundkort. Hur attraktivt erbjudandet än låter.

Och det kräver att det civila samhället värnar sin frihet och inte själva börjar leka och agera som företag.

Jason Brennan menar att folket är för okunnigt för att kunna befatta sig med politik på den nivå som krävs. Och förmodligen har han rätt. Men jag tror det finns ett annat svar än det han kommer fram till. Han säger: låt då eliten styra.

Men man kan också säga: se till att ge alla medborgare de verktyg de behöver för att upprätthålla demokratin.

Demokratin kräver alltså att vi återupprättar bildningen som ideal, något som helt gått förlorat i och med förvandlingen av skolor till företag, vilket öppnat dammluckan för korruption på en rad nivåer.

I slutet av mötet med den gymnasieklass jag berättade om i seriens första del, nämner jag att jag ägnat sista åren åt att studera Gene Sharps arbete om ickevåld. Gene Sharp är en av världens främsta forskare på området och har kartlagt och kategoriserat 198 metoder med vilka man kan förändra samhället underifrån. Det gäller alltifrån rättvisa löner till att störta diktatorer.

198 metoder. Att jämföra med idén att demokrati är att gå och rösta vart fjärde år.

Vilken skatt för den som åter vill göra demokratin till ett verb, till handling. Att läsa Gene Sharp var för mig som att läsa ämnet historia på nytt. Men ur folkens perspektiv.

”Men menar du att du har ägnat månader av din lediga tid till att frivilligt läsa astung forskning?” säger en tjej.

”Ja”, säger jag. Jag kände ett akut behov av att börja synliggöra de verktyg som krävs om vi ska kunna upprätthålla demokratin.

”Men vem orkar göra det?” säger hon.

”Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?” far det ur mig.

Det bli alldeles tyst.

Sedan säger jag:

”Förlåt. Men problemet är att världen kommer att förändras alldeles oavsett om du anstränger dig eller inte. Världen är i konstant förändring påverkat av allehanda krafter. Så frågan är senare om du vill vara med och påverka i vilken riktning förändringen ska gå.”  

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.