BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Ibland tänker jag, herre jävlar, är det rimligt det här? Men jag gillar att jobba och är nog lite arbetsnarkoman. Det är enormt kul att både spela och regissera, säger hon när vi träffas i den nymålade logen hon delar med skådespelaren Ingela Olsson. Den är som en liten minietta, inredd med små sammetsfåtöljer, ett litet bord, en soffa och ett par sminkbord med rejäla speglar.
– Det känns som att jag och Ingela har flyttat ihop, och det är ju så att vi nästan bor här. Ibland orkar man inte åka hem emellan, då lägger jag mig och sover en stund på soffan, sen är det bara på’t igen, säger Lena Endre, men tillägger att nu ska hon inte spela förrän efter premiären på The Nether. Det är en pjäs med ett högaktuellt tema.
– Den utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där livet flyttat ut på internet, till en lockande virtuell värld där träden fortfarande växer, och det finns gömställen där du kan göra precis vad som helst utan att det får några konsekvenser, berättar hon.
En moralisk strid
I The Nether pågår hela livet på nätet, människor jobbar, pluggar och lever i den virtuella världen. I den faktiska verkligheten har tipping point passerats, inga bin pollinerar växterna, allt är grått och öde.
– Papa, som spelas av Reine Brynolfsson, är en otroligt skicklig programmerare som har skapat en värld som är verkligare än verkligheten, där du kan känna värmen från andra människor, dofter och solsken, en värld där din avatar kan leva ut alla sina fantasier, berättar Lena Endre.
Men poliskommissarie Morris, som spelas av Nina Zanjani, menar att gränsen är nådd, samma lagar måste gälla i den virtuella världen som i verkligheten. En stor del av pjäsen utspelar sig i förhörsrummet där den rationella affärsmannen Papa, som förser pedofiler med unga flickor i sitt virtuella gömställe, och kommissarie Morris utkämpar en verbal moraliskfilosofisk strid.
Parallellerna till vår tids darknet är tydliga. Bortom de synliga nätverken finns krypterade, anonyma nätverk där grumliga behov som aldrig återfinns i radannonser kan tillfredsställas. För att kliva ner i detta skuggrike krävs en särskild programvara som sopar igen spåren bakom dig.
– Carin Götblad har varit här och berättat för hela ensemblen om polisens arbete mot kriminalitet på nätet. The Nether handlar om handeln med barn, det är det vi pratar om. Och den ökar. De saker vi har fått höra från polisen … det är så man önskar att man inte hört det, det är så omänskligt. Pedofiler behöver inte leta upp minderåriga i en park längre, det behövs bara ett klick så är du där, säger hon.
”Skyr inga medel”
– En av anledningarna till att jag ville sätta upp pjäsen är att jag vill skapa diskussion om vad möjligheterna bakom skärmen gör med oss människor, säger hon.
– För några år sedan kunde man sitta och skriva ett brev om man var väldigt arg på någon, det behövdes frimärke och brevet skulle läggas på lådan. Man kunde vakna nästa morgon, läsa brevet och tänka att nä, jag var nog lite trött, kanske lite full, nej, det där ska jag nog inte skicka. Nu sitter man halv fyra på morgonen: Send. Det blir en avhumanisering av mottagaren, säger hon.
Hon talar om nätmobbning, om informationskriget, manipulerade fakta och relativiseringen av sanningen.
– Det känns som att hela världen blivit tokig. Det är nätets förbannelse, vad som helst får spridning, utan att vi kommer åt det. Jag blev själv utsatt när jag kom hem efter sommaren. Rebecca Weidmo Uvell (borgerlig bloggare, red. anm.) och en debattör i Expressen (Malin Lernfelt, red. anm.) gick ut exakt samma dag gick och ville få mig att framstå som brottslig för att jag hade tagit utdelning ur mitt eget bolag. Det blev världens grej och skrevs sådana trådar att min man sa att du får inte läsa det här, berättar Lena Endre.
”Vi ska ha på käften”
Upprinnelsen till Uvells raljanta blogginlägg, där hon publicerade valda delar av Endres deklaration och bilder från hennes ”champagne-bröllop” i Frankrike, var att Lena Endre – flera år tidigare – offentligt kritiserat att privata välfärdsföretag tillåts skapa vinst genom att dra ner på personalen. ”Jag tycker det är kriminellt”, kommenterade hon i Vänsterpartiets magasin Rött.
– Trollen vill försöka misskreditera människor som uttrycker solidariska rättvisetankar och inte är paranoida över invandringen. Vi ska ha på käften och de skyr inga medel, säger hon.
Var kommer allt hat ifrån?
– Det är det man undrar. Om man tittar på alla nationalistiska och populistiska krafter i Europa och världen känns det som att de är överväldigande många, men jag tror att de flesta vill ha ett öppet och demokratiskt samhälle där man diskuterar sig fram till beslut, även om det går långsamt och på det sättet är lite tråkigt och osexigt. Går förändringar snabbt blir det våldsamheter – alltid, säger hon.
Hon kallar Trumps valseger och det som sker i USA ”ofattbart”, och nämner Ryssland, Ungern, Turkiet och Polen, där demokratiska institutioner och värderingar också utsätts för allt häftigare offensiver.
– Man blir mörkrädd, samtidigt tänker jag att det handlar om missnöjeskrafter som är naturliga. Klassklyftorna ökar i rasande fart, folk är förbannade och det kan man förstå – även om det är obegripligt hur någon som är utsatt kan tro att Trump ska komma och rädda dem, säger Lena Endre.
– Jag tror i djupet av mitt hjärta att ett land med alltför stora klasskillnader är livsfarligt. Titta bara på historien, det har alltid slutat med krig. När klasskillnaderna ökar ska vi ha någon att skylla på, tyvärr ger vi oss på flyktingarna – skamligt är vad det är.
Kulturen ska vara samhällets spegel. Betyder politisk turbulens att vi får se mer av politisk teater?
– Ja, jag tycker mig skönja det. Samhällsproblem tas upp på många håll inom film, teater och litteratur. Men även om en pjäs inte direkt handlar om politik så handlar det ändå alltid om mänskliga dilemman. Bara det att sätta sig in i någon annans situation och ta ställning är en humanistisk gärning, säger hon.
Kulturen gör oss till människor
Det är kulturen som gör oss till människor, menar hon, och den demokratiska stat som inte förstår det ligger illa till.
– Min pappas familj flydde från Estland när ryssarna kom, och ryssarna gick från hus till hus och konfiskerade alla musikinstrument. Estländarna är ett sjungande och spelande folk och kultur är farligt för den som vill strypa en demokrati, säger hon.
Hon tar anekdoten om Churchill som uppmanades att skära i kulturanslagen när stridskassan sinade.
– Han ska ha svarat: ”So what’s left to defend?” Utan kulturen har vi inget som kan samla och mobilisera oss längre. Och ingenting kvar att försvara, säger Lena Endre.
