Det är något särskilt med hästar, något som lyckats göra dem till en av de främsta frihetssymbolerna för unga flickor under de senaste decennierna. I litteraturen, i leksaksbranschen och till och med inom konstvärlden, vilket SVT-programmet Kobra uppmärksammade i våras – hästar och vår relation till dem tar allt mer utrymme i takt med både unga och äldre ryttares ökade intresse för ridning och djuret i sig. Själv minns undertecknad hur en ridlektion som elvaåring kunde följas av timmar av intensiv lek hemmavid med leksakshästarna My little pony – att kamma och fläta de pastellfärgade plastdjurens manar blev som en slags symbolladdad handling, där verkliga hästars skälvande kroppar internaliserades i den plastigt bulliga leksakshästen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I ljuset av detta är det kanske inte helt förvånande att en av Finlands snabbast växande folksporter är ridning på käpphästar. Ja, ni läste rätt – den leksakshäst på träkäpp som många av oss sprungit runt med mellan benen som små. I dokumentärfilmen ”Hobbyhorse revolution”, regisserad av den Oscarsnominerade regissören Selma Vilhunen, får vi möta några av de uppskattningsvis drygt tiotusen utövare av sporten som i dag finns i Finland och deras liv med sina uppstoppade skyddslingar.
Här skildras skötsel av hemmastallets alla tyg- och träbaserade hästar, uppladdning inför tävlingar och träningspass med minst lika många förhållningsorder som på någon ”riktig” hästträning. För, tvärtemot vad man skulle kunna tro handlar sporten inte bara om att springa runt med en käpphäst, utan snarare om att kanalisera ridsportens alla gracer i sina egna lemmar. När ledargestalten Aisku kör ett dressyrpass är hennes rörelser minst lika gracila som någon hästs, och att dessutom kunna hoppa över meterhöga hinder med hedern i behåll kräver sin ryttare. Den rent demokratiska faktorn går heller inte att ta miste på – alla kan ha en egen käpphäst oavsett föräldrarnas inkomst, medan riktiga hästar är förbehållet de lite mer besuttna. Med punkig gör-det-själv-attityd förädlar Aisku, Alisa, Elsa och de andra medverkande den synbara leken till en sportbetonad konstform. För vad är egentligen skillnaden mellan ridning på käpphästar och andra mer vedertagna sportgrenar, utom det faktum att de sistnämnda har en lite längre historik att luta sig tillbaka på?
Men inte minst är ”Hobbyhorse revolution” en film om den vänskap och gemenskap som finns tjejerna emellan, där var och en har sina egna bekymmer och där käpphästarna blir det terapeutiska kitt som hjälper till att hålla huvudet över ytan. När Aisku av något oklara orsaker hamnar på ungdomsanstalt är det längtan till käpphästarna och träningen som håller henne uppe, och det står helt klart att räddningen för den tidigare mobbade Elsa stavas hästar i alla former. Desto tråkigare är att tjejerna av rädsla för vad omvärlden ska tycka inte alltid vågar vara öppna med sin hobby, och det skär i hjärtat att höra om mobbningen och trakasserierna vissa utsatts för. Fint är i alla fall hur det lekfulla i ridningen får träda fram, liksom vetskapen om att detta kanske är sista tillfället att på allvar kunna leka innan vuxenlivet blir alltför påträngande.
Dock hade det inte skadat med lite fler frågor kring det egna ridandet, och stundtals blir dokumentären lite väl av en hurtig pamflettfilm för rörelsen hur välment greppet och den peppande musiken än är.
Men även om ”Hobbyhorse revolution” har sina dramaturgiska brister är det trots allt en film man blir glad av att se, där rid-glädjen och entusiasmen inte går att ta miste på och som får en att hoppas på större framtida utrymme för denna växande sportgren med sina utövare även i Sverige. Och slutscenen, där hundratals ridtjejer kör en stursk käpphäst-flashmob i centrala Helsingfors, är helt enkelt bara hjärtevärmande.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
