Ända från början av den internationella kris vi nu upplever, har världens stora experter på ekonomi med stor kraft påtalat att den enorma katastrof, som har tvingat oss ner på knä, är resultatet av ett veritabelt bedrägeri, kombinerat med användandet av skräptitlar.
Som en direkt uppvisning av detta bedrövliga fördärv såg vi för några år sedan tusentals anställda komma ut från sina arbetsplatser, med alla sina papper instuckna i kartonger. De hade avskedats på grått papper från amerikanska kreditinstitut som hamnat på ruinens brant.
Denna olycksbringande våg har sedan nått även oss. Den framställs i andra termer, men svindlerierna är desamma. Alla våra styrande, som följt på varandra under de senaste åren, har talat till oss med brustet hjärta över de uppoffringar som alla – jag upprepar – alla italienare på samma sätt, rika och fattiga, bemedlade och trashankar, skulle få utstå för att vi skulle kunna rädda oss från den avgrund som hela nationen höll på att falla ner i.
Det här var det största finansiella bedrägeriet, hänsynslöst, minst sagt. För vem är det som betalat och fortsätter att betala denna skuld, genom att få lov att tömma sina fickor på de sista mynten? Det är alltid arbetarna, småspararna, tjänstemännen på fallrepet, kvinnorna, de unga och pensionärerna. Det är ett regelrätt rån mot de egendomslösa för att rädda bankerna. Profitörerna och de sluga förblev skadeslösa, med sitt kapital gömt lite här och där bland alla skatteparadis. Nu är det avslöjat: paradiset finns bara för de mäktiga och för lurendrejarna.
Och vi, som blir förbluffade över en sådan skamlöshet, vad gör vi? Ska vi bara stå där med gapande munnar och då och då utstöta ett klassiskt stönande från de evigt blåsta? Nej, för Guds skull, för så har det inte alltid varit! Det fanns en tid då folk verkligen reagerade inför trakasserier och rån! Till exempel under den period då kommunerna grundades och då det inte var ett yrke för de sluga att vara politiker, utan en rättighet och en plikt för alla.
De ansvariga för de fria republikerna i Italien lade stor vikt vid kunskap, vid museer, universitet och akademier. Bidrag för att stödja kulturen donerades i överflöd. Senare, under perioden med länsherravälden, med furstar och hertigar, hade det vitala behovet av konst till och med trängt in så djupt i allas sinnen, att de inte kunde undvara den. Så därför har Italien idag, tack vare denna antika kärlek till skönhet och kunskap, ett enormt kulturarv i förvar. Vi har förmånen att ha en enorm mängd mästerverk, monument och bibliotek som vi dock har svårt att klara av att driva och hålla aktiva. Faktum är att vi låter allt förfalla. Jag åker ofta utomlands för att förbereda föreställningar och spela teater och jag träffar många unga italienare som blivit tvungna att emigrera till universitet i andra länder, för att kunna berika sina kunskaper. De måste stå ut med stora uppoffringar, ofta lära sig ett nytt språk från grunden och framför allt acceptera tunga och dåligt betalda arbeten, som att vara kypare eller bud, för att klara av att betala för sina studier. När dessa akademiker väl avslutat sin utbildning, hittar dessutom många av dem lätt arbete i utländska företag och därför lönar det sig inte för dem att återvända till ltalien. Så därför förlorar vi ett otroligt antal talanger som skulle ha betytt en ovärderlig tillgång för vårt land.
Men hur kommer det sig då att vi hamnat på denna nivå? Jo, det är enkelt. De kulturellt ansvariga i de olika regeringar som följt på varandra för att leda Italien, har bedömt det som mindre och mindre viktigt att investera i vetande och i konst. Ja, när en regering ska utse en kulturminister, så väljer man alltid någon odugling och framför allt överblivna personer som man inte vet var man ska placera. Vi hade ju också en ekonomiminister, en viss Tremonti, som uttalade pompöst: ”Kultur kan man inte äta.” En otrolig idioti.
Den franska regeringen har däremot, just under de senaste veckorna, kommit med nyheten att det område där ekonomin blomstrar mest i detta land, inte längre är bilindustrin. Denna har sedan länge i stället överträffats av driften av det franska kulturarvet. Så kan det bli när en nation är medveten om den fantastiska potential som finns i vetandet.
Och vi då? Hur kan vi vara så desinformerade och odugliga? Varifrån kommer detta sönderfall? Tänk bara: under dessa senaste år har vi sett och deltagit i ett enormt antal regionala, kommunala och landstingsval... Inte i någon av dess kampanjer har vi någonsin stött på en kandidat som seriöst behandlat frågan om information, om kunskap och om skolan i sitt tal.
Som alla talare som behandlar politik idag, talar man enbart till väljarnas mage, inte till hjärnan. Tanken är en företeelse av föga värde.
När vi åker utomlands idag, inser vi dessutom att vårt rykte i alla länder i Europa och i Amerika är starkt försvagat. När utlänningar upptäcker att vi är italienare, kommer de med ironiska skämt om vår ekonomiska och politiska situation och om vår moraliska trovärdighet. De hånskrattar åt våra ledare och det ligger nära till att vi själva blir behandlade som odågor, utan värdighet och civilkurage. Och inför ett sådant förakt vet vi tyvärr ofta inte hur vi ska reagera.
Vad är det som hänt? Det är uppenbart: vi har begravt vår historia och med den värdighetens och stolthetens tid. Främlingarna, som vi brukade kalla dem för århundraden sedan, aktade sig noga för att förakta oss, eftersom de gärna reste till oss under alla säsonger, både för att göra affärer och för att lära känna våra städer. Dessa var berömda av alla för sin arkitektur med oefterhärmlig stil, för trädgårdarna och för vattnets status, med farbara kanaler och floder i kilometer efter kilometer. Skaror av ungdomar kom till våra universitet som hade enormt anseende, för att lära sig om vetenskap, filosofi och konst. Vi var mästare i varje läroämne, som Jaques Menieu sa i sin text med titeln La lecon des italiens (Lektionen från italienarna).
Den så kallade ”mekaniken” hade hos oss ökat till fantastiska nivåer. Det byggdes med hjälp av maskinparker på alla byggplatser, både i byggbranschen och i flottan. Våra sjöfarare, eller snarare fartygskaptener, var berömda. En del blev upptäckare av länder som fortfarande bär deras namn.
Örlogsvarven i Venedig och Genua klarade av att bygga en hel flotta av fartyg på några få månader, genom att använda tekniken med att montera farkosterna på den plats där man högg ner träden. Man monterade alltså skroven uppe i bergen och forslade dem sedan till havet via floder och kanaler.
Tyvärr var vi också bland de bästa tillverkarna av krigsredskap, särskilt vad gäller kanoner och liknande. Men vi nådde vår allra högsta nivå i konsten att konstruera slussar, för att reglera vattnets rörelser, och musikinstrument, från 20-pipiga orglar till femsträngade gitarrer och violor. På senare tid har de i Kina hittat en luta, byggd på 1300-talet i Italien.
Vi var likaledes kapabla att hantera dessa instrument på ett förträffligt sätt. Det komponerades melodier och arior. Det sattes upp komiska och tragiska verk med talrika uttolkare, både sångare och musiker.
Även utlänningar som var inspirerade av våra verk, brukade sjunga på vårt språk.
Och även de teatrar de uppträdde på, var byggda av våra arkitekter. Det var utrymmen, där akustiken var perfekt och höll för sånger och kontrapunkter som utfördes av en kör på femtio röster. Så om vi åker runt i länder som Ryssland, Irland och Sverige, hittar vi fortfarande i dag hela tiden teatrar som byggdes av italienska mästare.
Vi var berättare av moraliteter och lustiga satirer och dessutom stora målare. Bara i Florens fanns det konstnärer som utförde målningar i ett sådant antal och med en sådan storhet att de inte gick att uppbringa i hela Frankrike. Man säger att de köpmän från Flandern som reste ner till Italien för att sälja sina tyger, föredrog att inte resa tillbaka med pengar, utan med målningar på duk som de rullade ihop som tuber. Guldmynten var tyngre än duken. Och framför allt väckte dessa tuber, som de höll under armhålorna, inte någon uppmärksamhet från rånarnas sida. De förstod sig inte på konst, precis som våra administratörer i dag.
Men hur kan vi då återkomma till tiden för denna vår guldålder och värdighet? Hur gick det till att allt plötsligt gick åt fanders? Vem har dragit ner oss i denna avgrund? Oturen kanske? Har de bästa av oss försvunnit till andra kontinenter? Har det skett en genetisk metamorfos i vårt DNA, så att vi alla blivit odågor, från att ha varit mästare? Eller handlar det snarare om den tarvliga cynism, med vilken vi accepterat att samleva med den värsta organiserade brottsligheten på hela planeten: maffian, camorran och ’ndranghetan och om den cynism som förlöjligar offret från domare och företrädare för ordningsmakten som har gett sina liv i försöket att utrota dem?
Och handlar det även om den organiserade utpressningen från vissa industrikomplex som flyttar företag – som uppstått hos oss – till andra länder, som brickor i en dödens bingo? Och detta bara för att erhålla ekonomiska fördelar, tack vare finansiering från staten, det vill säga från skattebetalarna. Eller handlar det också om andra industriföretag – som Ilva i Taranto – som gör vinster på arbetarnas desperation? De arbetare som måste välja om de ska dö av hunger som arbetslösa eller som förgiftade av föroreningen från industriutsläppen.
Men finns det då inga lagar som hindrar detta och domstolar som skickar upphovsmakarna av denna förödande maskin i fängelse? Jo, visst finns det det, men samtidigt finns det också politiker som accepterar att få pengar under bordet för att övertala arbetarna att gå tillbaka in i den slutliga buren.
Äntligen har vi då hittat problemets kärna. Politikerna och politiken, där man väljer anmälda för skattefusk, bedrägeri och medhjälp till maffian som representanter för folket och där man ger sig på varandra för att rädda en dömd brottsling; där lagar som den mot intressekonflikter är blockerade sedan tjugo år och vissa skammens lagar förblir oberörbara; där skatteskolkare i stort antal lyckas undandra skattmasen miljarder euro, utan att råka ut för någon som helst sanktion.
Och sedan blir man förvånad när man upptäcker att det största partiet i Italien – som har 40 procents anhängare – består av dem som vägrar rösta.
Som Harlekin sa, när han tittade på jorden från månen: ”Det enda sättet att rädda vår planet är att vända den upp och ner”. Det vill säga slå omkull hela rubbet. Och märk väl, det räcker inte med att försöka ordna till det, sätta en lapp här, en skruv där, ett lager lim här och ha förtroende för institutionerna. Nej, vid det här laget är förtroendet dött, tillsammans med hoppet och optimismen. Vi måste dra ner ridån och förändra scenen helt och hållet där bakom.
För att göra rent i en salong där råttor och kackerlackor härskar, måste man först och främst kasta ut dem som tog den i besittning och sedan spruta vatten på dem med en brandspruta. Och de som man inte klarar att få rena, de kastar man ut allihop. Utan nåd. Vi måste alltid komma ihåg att demokratiska är vi ju, men inte moderata!
Dario Fo
Översättning: Anna och Carlo Barsotti
