Kultur & Nöje.

2017-10-23 10:48
  • ”Jag är feminist! Jag sätter kvinnor och flickor främst och det kommer jag alltid att göra”, säger Ebba Witt-Brattström och sträcker fram en leksaksdrake till Kajsa Ekis Ekmans dotter. Bild: Hilda Arneback
    ”Jag är feminist! Jag sätter kvinnor och flickor främst och det kommer jag alltid att göra”, säger Ebba Witt-Brattström och sträcker fram en leksaksdrake till Kajsa Ekis Ekmans dotter.
  • Bild: Hilda Arneback
  • Bild: Hilda Arneback

”Kulturgubbens aktier sjunker i värde”

Förra året gav hon ut essäsamlingen ”Kulturmannen”, som gav upphov till en hätsk
debatt på kultursidorna.

Nu har hon tagit sig an kulturkvinnan i en ny bok.

Kajsa Ekis Ekman har träffat Ebba Witt-Brattström.

Att träffa Ebba Witt-Brattström är alltid en upplevelse som resonerar i en i veckor efteråt. Hon är något så ovanligt som en verklig intellektuell: hon lösgör tanken i stället för att frysa fast den. Efter att ha ­dissekerat kulturmannen i två böcker tar hon i sin nya bok sig an kulturkvinnnor som ­Beyoncé, Wendela Hebbe och Nina Berberova. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag läser ”Kulturkvinnan” som ett försvar för bildningen. Tycker du att vi blivit mer obildade nu?

– Ja. Många menar att bildning har ändrat innebörd – Dylan får pris utan att vara författare, och i år är det en snubbe som också skrivit tv-serier och manus. Det har börjat läcka mellan fin- och populärkultur, och jag har ingenting emot det i sig, det är bra med bredd. Saken är dock att det finns något som är kultur i traditionell mening, ett slags botten som alla bra populära kulturyttringar förhåller sig till. Om den botten försvinner, när vi inte längre kan känna igen olika traditioner och epoker i den västerländska kulturhistorien, så riskerar vi att få en förenklad kultursyn. Kvar blir bara ett fåtal kulturgubbar som Platon, Shakespeare och Strindberg, och kulturkvinnorna offras. Därför förespråkar jag helbildning. Inte halvbildning, som innebär att man endast läser om den manliga delen av befolkningen.

Ja, för nu är det ju ett helt annat läge: din utgångspunkt är en grundskola där alla läser ”Litteraturen i Sverige” och där det är otroligt ­viktigt med kritik av kvinnorepresentationen. Men nu, om man ska hårdra det, så har vi en helt annan skola där eleverna får i uppdrag att göra ett projektarbete om sin favoritmaträtt och söka information själva. Ni hade ändå en gemensam bas som det gick att kritisera.

– Det är samma sak där. När man säger till elever att ni kan googla er fram, så struntar man i dem. Det går inte att bedöma informationen på nätet utan att ha vissa basic begrepp.

Först gav du ut essäsamlingen ”Kulturmannen”, och nu kommer ”Kulturkvinnan”. Båda tar avstamp i en krönika av Åsa Beckman om kulturmannen, som verkar ha gjort stort intryck på dig. Men varför då, du har ju sagt detta i evigheter?

– Beckmans text om kulturmannen var inte en krönika, det var en stor artikel i maj 2014. Grejen var att hon talade om dominansen på kulturfältet. Om den gubbiga halvbildningen som råder där. Den fick rubriken ”Kulturmannen. Porträtt av en utdöende ras” och bara det – jag tycker man ska vara försiktig med sådana begrepp i dessa tider. Utdöende ras? Sedan följde en debatt, och mängder av kvinnor, unga kvinnor, vittnade om att kulturmannen inte alls var utdöd, han står på vernissage och frampratar sig själv som alltid, med beundrare omkring sig, inte minst unga kvinnor. Jag kände att här måste man vara med och elda! För problemet med kulturmannen är att han skymmer kulturkvinnan. Den första stora världsberömda svenska författaren är Heliga Birgitta. Men vem vet det? Hon skyms av Bellman och kompani! Inget ont om Bellman, det är inte hans fel, men världsberömd är han inte!

Kulturkvinnan då, vem är hon?

– Som Strindberg sa: hon är den som ­uppträtt och gjort buller.

Men det var inte ett begrepp, alltså det är du som myntat det nu?

– Det är jag som myntat det nu. Kulturkvinnans aktier är alltid låga, men vad som händer nu är att kulturgubben sjunker i värde på aktiemarknaden. De unga killarna som vill ha den makten, de känner nu att ”nej detta var ej rätt väg” – då vill de ej bli som papporna.

De blir affärsmän i stället, för där finns ­makten, inte i kulturvärlden nu för tiden.

– Ja, jo, men nu talar jag ju om det kulturella fältet.

Jag läste en stor intervju med Thåström i DN, och det slog mig att inte ett ord sas om hans liv, om han hade barn, vem som tagit hand om dem ... Det var bara om musik och ”Wow, du åkte till Berlin, du bara drog sådär”. Jag ­menar, åka till Berlin, det gör ju alla!

– Det där är ett klassiskt exempel på myten om det manliga geniet. Han vill inte bli sedd i naturlig storlek. Han vill ses i två gånger sin storlek. För att kunna upprätthålla den ska inga kvinnor eller barn få plats i hans liv. Och det gäller att hela tiden träna upp sig i att förstå den här kulturella reflexen som höjer män till skyarna.

Kan en man bli kulturkvinna?

– Ja, om han är bitextuell. Det vill säga läser både män och kvinnor. Att se att historien är en dialog. Hur de påverkar varandra.

Det här är ju ganska impopulärt i vissa kretsar därför att det anses vara ett ”binärt” tänkande.

– Men hallå! Vi lever i ett samhälle som sorterar människor efter kön, vare sig vi vill det eller inte. Din lilla dotter här kommer inte att leva i ett jämställt samhälle innan hon fyllt 83, så långsamt går det. Hon kommer ha sämre pension, sämre förutsättningar, sämre lön. Men hon kommer säkert att vara gladare!

Jag skrev för ett tag sedan om att ordet kvinna tycks ha blivit tabu: det talas om mansfria festivaler i stället för kvinnofestivaler, om icke-män i stället för kvinnor.

– Detta är ett kvinnoförtryck! Det är att anse att ordet kvinna är ett slavnamn. De som använder ordet icke-man behåller det manliga könet – de får fortsätta vara män. Det tyder på att stoltheten i att vara kvinna saknas, att de inte känner till vår tradition. Att de tror att kvinna enbart har inneburit förtryck.

Jag tycker att folk inte förstår att kvinnor också skapat historien. De tror att patriarkat betyder att kvinnor varit någon slags skugga som inte gjort ett enda avtryck. En sak jag har lagt märke till i kulturen är att ju mer patriarkat, desto mer matriarkat är det ofta också. När kvinnor och män hålls åtskilda så skapar kvinnor också en egen kultur, ett eget språk, och detta är också en kraft som formar historien.

– Ja precis! Varje generation unga kvinnor tror att de är den första att ha åsikter och agens. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, det är därför vi har gjort hela detta arbete med att återupptäcka kvinnor i litteraturhistorien.

Vad är detta med att framfråga, som du skriver mycket om?

– Det är också Åsa Beckman! Hon är otroligt fiffig med nyskapande ord, men hejdar sig ofta innan det blir farligt kritiskt. Hon skrev en krönika om par som dejtar, där hon frågar ut honom om hans liv och intressen, men han frågar inte henne tillbaka. Lite som i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” där det som Hugo Rask och Ester har gemensamt är att båda är så intresserade av honom. Jag vidgade Beckmans begrepp till att omfatta det skandalösa att vi inte framfrågar alla kulturkvinnor i historien. Vad skrev kvinnorna på Strindbergs tid? Ha, de var superfeministiska! Och just nu pågår en revolt också bland de unga kvinnorna, det finns en ny slags stolthet. De törstar efter her-story, är trötta på den gamla vanliga his-story.

Pågår det inte alltid en revolt?

– Jo, fast ibland är den mer begränsad. Nu är det uppror i luften. Kvinnor skäms inte längre, de vågar berätta rakt ut.

Jag tycker det går i vågor, också med dig som författare och feminist. Runt 2007 och den här Mariautställningen fick du mycket skit från andra feminister som kallade dig för hetero­normativ medan nu i den här nya antimans­vågen kommer plötsligt samma personer tillbaka och höjer dig till skyarna ...

– Jag vet! Efter att man hållit på i 40 år vet man att det går upp och ned. Jag blev nummer sex på Fokus kulturmakthavarlista i år, men nästa år är jag kanske uträknad. I den där vändan innan handlade det om att jag associerades med 70-talet, typ behårade kvinnor som ville vara något så mossigt som kvinnor. Det värsta är när de sedan kommer fram och säger ”Du hade rätt”. Jag vill ha fel, fel, fel! På 90-­talet, när vi forskade fram 850 kvinnor­ i nordisk litteraturhistoria och bildade Stödstrumporna, hade vi medvind. Men 2010 när min självbiografi ”Å alla kära systrar” kom ut, en bok om systerskap, då var det dött. Den självdog. Jag gick in på Hedengrens och skulle köpa ett ex och ge bort, men när jag frågar efter den får jag svaret: ”Vi tar inte in den mer. Vi tror nog att alla dina systrar redan köpt den ser du.”

Vad elakt! Det är som om det var personligt emot dig?

– Ja. Jag har aldrig gått tillbaka dit sedan dess.

En sak jag inte förstår är varför du hyllar ­Hillary Clinton och Angela Merkel.

– För att jag är feminist! Jag sätter kvinnor och flickor främst och det kommer jag alltid att göra.

Ja, men här har du en imperialist som startar krig och en politiker som orsakat humanitär katastrof i Sydeuropa, som har skurit ner på välfärd så att massvis av kvinnor måste arbeta gratis 14 timmar om dygnet.

– Hade det blivit bättre med en gubbe då? Visst, jag håller inte med om allt i Angela ­Merkels politik. Men i storpolitiken just nu har du så många dysfunktionella män som inte fyllt mer än tre år mentalt. Tror du inte att som förebild så kommer Merkel ge upphov till andra kvinnliga ledare, som är på ett annat sätt?

Ja, jag tycker det finns en poäng i sig med att det finns en kvinnlig ledare, i den mening som Pia Sundhage sa när hon svarade på frågan om kvinnor kan träna män, ”Angela Merkel leder ju ett helt land!”. Däremot skulle jag inte gå ut och hylla Merkel och säga att hon är en garant för fred.

– Jo, men det är hon som håller ihop EU och EU är ett fredsprojekt, det anser jag verkligen.

Jag undrar om du blivit mer borgerlig på sistone? Jag har en teori om varför, är det så att i borgerligheten får du tycka vad du vill, men inom vänstern är det antingen helrätt eller helt fel?

– Nej ... Jag tänker inte så över huvud taget. Jag har kommit upp i den divisionen där man inte bryr sig. Du förstår, jag är inte feminist för min egen skull. Och här i 08-området är många lite blinda, men jag har en stor publik över landet och Norden som inte hänger med i dessa upp- och nedgångar.

När du själv skrev ”Århundradets kärlekskrig” provade du en ny genre, skönlitteraturen. Var det svårt?

– Ja! Den började som en roman, men det funkade inte. Det material jag tog undan i ett särskilt dokument eftersom det inte platsade i romanen, blev sedan hela boken.

Vad har Horace sagt då, har han kommenterat boken?

– Nej, han bara klippte av långt före. Jag försökte kontakta honom via Akademien för att tala om en av våra söner som behövde hjälp, men fick bara svaret ”Ledamot 17 är inte anträffbar för dig”. Men vem minns honom i dag? Det är så med att ha höga positioner. Du föreställer dig att det är du som blir sedd, men det är inte du, det är rollen. Du är utbytbar. Tragiskt. Jag är glad att jag inte har den slags position, utan kan göra skillnad med min hjärna och min dator. Bra kombo, liksom.

Vilka samtida författare rekommenderar du?

– Just nu är det en övervikt åt genren ­”familjemys med förhinder” i svensk litteratur, en trist medelklassifiering. Men vi har ju tack och lov Kerstin Ekman, Sigrid Combüchen, Susanna Alakoski, Lena Andersson, Anneli Jordahl, Monica Fagerholm, massor. På manssidan finns det också några riktigt bra, som Kjell Westö. Jag läste just Ferrantes ”Dagar av ensamhet”, den var knäckande bra.

Ebba Witt-­Brattström

Litteraturvetare, professor, feminist, skribent och debattör.

64 år.

Född i Stockholm.

Bor på Södermalm.

Disputerade med en avhandling om Moa Martinsson 1988.

Var under 70-talet medlem i den feministiska organisationen Grupp 8, och inför valet 1994 var hon tillsammans med ­Maria-Pia Boëthius och Agneta Stark initiativtagare till nätverket Stödstrumporna.

I april 2005 ingick hon i interimsstyrelsen för intresse­föreningen Feministiskt initiativ, men blev aldrig en del av partiet, som hon senare har kritiserat på en rad punkter.

Aktuell med ­”Kulturkvinnan och andra texter” ­(Norstedts).

Bland hennes tidigare alster kan nämnas ”Å alla kära systrar!” (Norstedts 2010), ”Kulturmannen och andra texter” ­(Norstedts 2016), ”Århundradets kärlekskrig” (Norstedts 2016).