– Då var det bara Göran Greider som talade klass, och det säger jag utan att överdriva. I dag har man insett att det här är ett fullständigt nödvändigt perspektiv. Nu är det nästan så att man slåss om att ha klass på scen och i filmer.
Hon nämnder filmerna Tjuvheder och Äta, sova, dö och Kristian Lundbergs bok Yarden från 2009, som också blev pjäs.
– Det finns någonting samtidsladdat att hämta och blir ofta bra. Jag tror också att skildringarna är viktiga för människor i allmänhet, det är så lätt att man får för sig att man är ensam i världen om man är långtidsarbetslös och känner sig maktlös.
ETC:s litteraturskribent Rasmus Landström menar att den skönlitterära återkomsten för klasslitteraturen kom stort 2006 och 2007, då Susanna Alakoski kom med Svinalängorna och Åsa Linderborg med Mig äger ingen. En av orsakerna till genomslaget var en reaktion på 90-talets ekonomiska kris, tror han.
– Det var någonting som hade varit på gång under en period. Under hela 90-talet så skrevs det väldigt mycket böcker där det var mycket klasskänsla, men utan att det uttalat handlade om klass, säger han och nämner Majgull Axelssons Aprilhäxan, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och Torbjörn Flygts Underdog.
– Linderborgs och Alakoskis böcker var de första som handlade om klass och hade ett politiskt ärende. Efter det har det formligen skett en explosion av klasskildringar i hela kultursfären. Det är inte bara inom litteraturen och filmen, inom hiphopen har det kommit jättemycket bra klasskildringar från till exempelvis Kartellen och Rosh, säger han.
Liv värderas fortfarande olika
Rasmus Landström menar dock att det finns en stor skillnad i dag jämfört med klasskildringarnas två tidigare guldåldrar på 30- och 60-talen.
– Den utopiska kärnan är inte lika tydlig i dagens klasskildringar jämfört med tidigare. Arbetarna är som satelliter som inte hänger ihop, och det finns inga fackföreningsmän i berättelserna. Jag tror att det handlar om att det inte längre är någon som tror på att Socialdemokraterna kommer att skapa ett nytt samhälle, eller på att Vänsterpartiet eller något annat parti skulle göra det, säger han.
Även på teaterscenerna har klass tagit plats de senaste åren. Dramaten anordnade 2012 en temakväll om klass och i år spelas bland annat Nikolaj Gogols Revisorn på Folkteatern i Göteborg och Tolvskillingsoperan på Hipp i Malmö.
Men trots att klassdebatten är på mångas läppar upplever Anneli Jordahl inte att den nya medvetenheten fått särskilt stora konsekvenser, varken politiskt eller medialt.
– Man kan tänka sig att diskutera i klasstermer, men man är långt ifrån att tycka att arbetarklassens tillvaro har samma angelägenhetsgrad som medelklassens liv. Ett exempel på det är hur det ser ut på arbetsplatserna, att kroppsarbetare går till jobbet och riskerar sina liv. Det dör ungefär en person i veckan och det får en liten notis i tidningen, säger hon.
– Jämför det med om någon i ett tjänstemannayrke skulle omkomma på jobbet. Om en kulturjournalist i veckan omkom på redaktionen så skulle det vara en riksangelägenhet. Men när det är en byggnadsarbetare eller en lastbilschaufför anses det vara något som kan passera. Liv värderas olika och det känner människor som har arbetaryrken av, säger Anneli Jordahl.
Tematidning
Ett annat tecken på att klasskildringar är hett är att föreningen Arbetarskrivare i våras startade tidningen Klass. Tidningens ambition är att lyfta fram litteratur med klassperspektiv och påverka samhällsdebatten genom samtal, diskussioner och polemik mellan makthavare och författare.
Författaren och fotografen Jane Morén är en av redaktörerna och säger att tidningen fyller ett tomrum.
– Jag tror att det finns en allmän brist. Den här känslan av ”vilka är det som får tolka verkligheten, vilka är det som får utrymme i media?” säger hon.
Mindre socialrealism inom konsten
Den kulturform där klassperspektivet kanske märks minst hittills är bildkonsten. Marita Flisbäck, sociolog vid Göteborgs universitet, disputerade 2006 på en avhandling där hon följde ett antal kvinnor på väg in i konstnärsyrket och studerade deras val ur ett klass- och könsperspektiv. Hon menar att klasskildringarna finns även i bildkonsten, om än inte i samma socialrealistiska form som i litteraturen.
– Vi har en tradition att det funkar att etablera sig som arbetarförfattare, men inom konsten har vi inte den traditionen i Sverige. Då tar det sig andra uttryck, säger hon.
Hon tror också att arbetarkonsten kan ha andra förutsättningar att etablera sig i dag än exempelvis den feministiska konsten.
– Vi har ju konstnärer som skildrat hur det är att vara ensamstående mamma på 70-talet i väldigt konkreta socialrealistiska bilder, så man kan tänka sig att de gjort ett förarbete. Men när det gäller klass undrar jag om fältet är förberett på samma sätt. Strukturerna förefaller vara väldigt sega när det gäller klass, säger hon.
Marita Flisbäck säger att det pratas mer och mer om klassfrågor både från konstnärshåll och hos de ansvariga myndigheterna. Men fortfarande är personerna med arbetarbakgrund på konstskolorna få. Något som riskerar att göra perspektiven snäva, menar Anneli Jordahl.
– Jag tror att en riktig konstnär kan gestalta vad sjutton som helst, men det här att vara bekant med en miljö, det ger ett djup. Jag tänker på den lettiska fotomästarinnan Inta Ruka, hon har plåtat personer hon känner. Man slipper känslan av tittskåp, att någon utifrån kikar in i den här världen som de utifrån sett uppfattar som utsatt och lite snuskig, säger Anneli Jordahl.
Så hur ser framtiden för arbetarskildringarna ut? Anneli Jordahl tror att nästa steg måste bli ett uppvaknande från politikernas håll när det gäller klassfrågan.
– Men också att människor som kommer hit från länder i krig och med stor fattigdom som knappt har gått i skolan, när de börjar skriva. De får ju oftast de tuffaste jobben. När de kvinnorna börjar skriva, då har vi kommit ett steg längre. Jag tänker på kvinnorna från Somalia och Eritrea. Deras historier blir hyperintressanta när de kommer, och de kommer ju till slut, säger Anneli Jordahl.
Fotnot: Med bildkonst menas måleri,teckning och grafik, numera inkludras även skulptur.
