Bruno K Öijer har som poet alltid vägrat att sälja ut sig. Han marscherar inte i takt. Inte i otakt heller. Han marscherar inte överhuvudtaget. Däremot kan man kanske få se hans diktjag svinga sig upp på ett hetsigt fullblod, vitskimrande som i sagan och spränga iväg barbacka över den stadsupplysta natthimlen, mot skogen, lämnande kultureliten långt bakom sig. Etablissemanget är inget för honom. Samtidigt tillhör han numer detta etablissemang, mångfaldigt prisad som han är med utsålda poesiturnéer, hyllande recensioner och en stor skara läsare.
I dikten Aldrig i hans förra diktsamling, Svart som silver (2008), skriver han:
”Ni kan fortsätta att bygga er tron/han kommer aldrig att sitta där”.
Just det. Där står också att den enda dikt som det omtalade och undflyende poetjaget i Aldrig har skrivit handlar om förlorad kärlek. Det kan man nog betrakta som hans egen sammanfattning av sin poesi.
Drag av självbiografi
Den som hört Öijer, under sina performancelika framträdanden, väsa fram sina dikter och rytmisera dem med långa pauser där han liksom nickar in rytmen, eller hur han drar ut på vissa vokaler, kan lätt höra kopplingen till musik. Han är som ett rockband på scen. Så har han också varit förband till Kent. Ibland kan hans dikter föra tankarna till svärtan och cynismen i vissa av Jocke Bergs låttexter, hur de båda slår mot det ytliga och förljugna.
I Öijers nya diktsamling Och natten viskade Annabel Lee, som enligt honom själv bär drag av självbiografi, återkommer betydelsebärande ord och teman från tidigare verk: tåg, skuggor, natt, träd, vind, magi, mardrömmar, minnen, ensamhet... och inte minst döden. Som tidigare är hans bilder spänstiga och fantasieggande. Just fantasin, liksom livets mystiska dimensioner och skapandet, framstår i hans dikter som en tillflyktsort och en helande kraft mot all jävelskap. Där finns en återkommande omsorg om, och en kärlek till, det inre barnet. Där finns en ilska inför världens orättvisor och inför vår vårdslöshet mot naturen. Och där finns en tystnad ekande genom dikterna, ibland som en frizon att längta till. Han skriver om hur skogen inger honom frihet. Om naturen som ett slags hemkomst. Något vi måste försvara. Han skriver att dumhet har bara ett ansikte: människans.
Sorg som klangbotten
Att läsa hans dikter är som att stiga ner i katakomber av allvar. Där finns ett sug mot underjorden. Där finns vassa samhällsbetraktelser och en omutlig integritet. Han står på de utsattas och de hemlösas sida, det behöver man aldrig tvivla om. Den som söker kanske kan hitta en vag romantisering av utanförskapet, av det nedslitna, det otämjda. Men det känns ändå som att den varma, empatiska blick på kantstötta existenser som finns i dikterna, är äkta och ger dessa existenser ett slags återupprättelse.
Öijers poesi är lättillgänglig och direkt, begriplig, ändå ofta komplex i sitt bildspråk: ”vi är alla murbruk/tegelstenar/i vår Katedral av Ensamhet” lyder några rader ur hans nya samling. Titelns kvinnonamn refererar till en dikt av Edgar Allan Poe, som företrädde den gotiska ådran inom den romantiska litteraturen. Annabel Lee är en vacker, avliden kvinna som diktjaget älskar så högt att till och med änglarna blir avundsjuka. Den saknad som finns i Poes dikt genomsyrar också flera av Öijers dikter. Även om dessa har blivit mer försonande på senare år är fortfarande en sorg över allt det som gått om intet ständigt närvarande som klangbotten, också i hans nya samling. Och närvarande är – som sagt – döden... men den kan även vara en utväg.
I dikten Befriare skriver han, apropå mordet på John F Kennedy:
”ingen vågade tänka det förbjudna/att döden kommit som en befriare/att han räddats undan/slapp återvända till Vita huset/och bli som dom andra/en människa som tvingas förråda sig själv”.
Hyllning till inspiratörer
Nytt i Och natten viskade Annabel Lee är att Bruno K Öijer introducerar ett rikt persongalleri, en hyllning till för honom betydelsefulla människor. Vi får möta redan nämnda president John F Kennedy, den legendariske indianhövdingen Crazy Horse, revolvermannen Wild Bill Hickok, Jesus, liksom countrylegendaren Hank Williams som dog ung och som Öijer skriver gav sitt utbrända liv som en gåva till oss: ”en gåva bara en faderlös man kan ge”. Faderlös blev också Öijer, vid två års ålder. I Höljt I Dunkel närmar han sig en smärtpunkt: faderns självmord.
Samlingen är delvis skriven i Frankrike, Italien och Spanien, dessa miljöer färgar också dikterna. Den sista av dem, Alla var där, är en feberdröm där det dyker upp ett antal välkända 1800- och 1900-talsförfattare. Återigen en hyllning från Öijer till sina inspiratörer. Lekfullt blinkar han till deras verk och person i varenda detalj i dikten. Det hela utspelar sig på en bar i Paris. Tidslagren suddas ut, som läsare placeras man i bardisken bredvid författarikonerna: Hemingway är redan inne på sin tredje drink. Albert Camus säger att han alltid har känt sig som en främling. Dostojevskij nämner sitt källarhål. Baudelaire, Lorca, William Blake, Arthur Rimbaud, Emily Dickinson, Keats – och givetvis Edgar Allan Poe. Man behöver inte kunna sin litteraturhistoria för att roas av de precisa detaljerna, det udda greppet och flödet i denna dikt.
Orden är besvärjelser
I en intervju i Dagens Nyheter (14/9) säger Öijer att orden för honom är besvärjelser. Så kan man också själv använda hans poesi och denna samling. Det är dikter att kanalisera sin ilska, sorg och längtan igenom. Men också att luta sig mot, tröstas av och hämta hopp ur. Ta bara dessa ljusa rader, deras obändiga upproriskhet:
”trafiken ska stanna/när kärleken går rakt ut i gatan”
