Mötet.

2017-11-06 16:00
Joan Didion är aktuell med sin nya bok ”Anteckningar” och som huvudperson i Griffin Dunnes dokumentär om henne. Bild: Kathy Willens/AP
Joan Didion är aktuell med sin nya bok ”Anteckningar” och som huvudperson i Griffin Dunnes dokumentär om henne.

”Jag kände verkligen en skyldighet gentemot hennes läsare”

Griffin Dunne talar om sin faster, amerikanska journalisten och författaren Joan Didion. Han har gjort en ny dokumentär för Netflix som kartlägger hennes långa karriär och hur stort inflytande hon haft på flera generationer.

Det kanske förvånar, men ”Joan Didion: The center will not hold”, som finns tillgänglig på Netflix är den första dokumentären om en författare vars arbete hjälpt till att definiera det amerikanska livet, särskilt under de bångstyriga 1960- och 70-talen. Från Mansonmorden och Iran-Contras-affären till det salvadoranska inbördeskriget och sin egen sorg – Joan Didion har tagit sig an samtliga med sin karakteristiska lyrism och klarsyn.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För skådespelaren Griffin Dunne, Didions mans brorson, blev den svåraste uppgiften att hitta ett sätt att förmedla det arvet i en film.

– Utmaningen var vad jag skulle kunna säga eller visa som hon inte redan skrivit, säger Griffin Dunne, som nyligen var med i ”I love Dick” och ”House of lies”.

– Det var enormt pressande att göra en film om någon som jag är släkt med och bryr mig så mycket om.

”Utmana ödet”

Dokumentären följer en löst hållen kronologi, men är framför allt strukturerad kring Joan Didions mest välkända verk. I den finns avsnitt som ägnas åt hennes rapporterande från Haight-Ashbury i San Francisco i slutet av 60-talet, såväl som Didions politiska journalistik från 90-talet, hennes essä om Central Park Five, filmmanuset till ”Panic in needle park” och hennes senare självbiografiska verk ”Ett år av magiskt tänkande” och ”Blå skymning”, båda hjärtskärande färder genom Joan Didions sorg efter hennes mans och dotters bortgång.

Det var när Joan Didion frågade om Griffin Dunne kunde filma en kort marknadsföringsfilm för hennes senaste bok som han bad om en gentjänst. Fick han göra en film om sin faster?

– Jag insåg att det aldrig gjorts någon dokumentär om henne, det var hennes eget val, så jag tänkte att jag skulle utmana ödet och fråga henne om hon kunde tänka sig att låta mig göra en. På typiskt Joan-vis sa hon ”eh, okej” och jag tolkade det som ett ja. Sedan sjönk det verkligen in vilket enormt ämne jag åtagit mig, vilket stort inflytande (hennes arbete) har haft på så många människors liv, hur de lever sina liv eller var de bor eller huruvida de började skriva eller inte. Så jag kände verkligen en skyldighet gentemot hennes läsare att göra det här bra.

Gyllene tillfälle

För att kunna göra det tog Griffin Dunne kontakt med personer som rört sig i samma kretsar som Joan Didion under årtionden, däribland författaren Calvin Trillin och hennes tidigare redaktör Bob Silvers från New York Review of Books. Dokumentären innehåller även framträdanden av Harrison Ford – som arbetade som snickare för Joan Didion och hennes man – och Vogues chefredaktör Anna Wintour, New Yorker-recensenten Hilton Als, skådespelaren Vanessa Redgrave och pjäsförfattaren David Hare. Resultatet är en omfattande utforskning av både Joan Didion och den knivskarpa sensibilitet som gjort henne till en litterär stjärna. Som Hilton Als säger i filmen: ”Amerikas underlighet tog sig på något vis under skinnet på den här människan och kom ut på andra sidan av en skrivmaskin.”

Griffin Dunne anser att det främsta exemplet på fasterns osmotiska förhållande till den amerikanska efterkrigstidens kaos är titelessän i hennes första bok, ”Slouching towards Bethlehem”.

– Hon är en mamma som skriver om omhändertagna barn mitt under Summer of love, medan andra människor ser hippies som kysser varandra och röker gräs. Hon saknar sin egen dotter när hon bevittnar en femåring som trippar på syra som hon fått av sina föräldrar. Hon insåg att det var ett gyllene tillfälle för en journalist.

Netflix nappade efter trailer

Joan Didion har funnits i hans närhet under hela hans liv och ett av skälen till att han ville göra dokumentären var att han ville ge hennes fans möjligheten att bekanta sig med den kvinna han känner som faster Joan.

– I min research och när jag läst recensioner av hennes verk så framställs hon alltid som en gåtfull och dyster person som går runt hemma i lägenheten och tänker på döden och har nervsammanbrott hela dagarna. Men hon är oerhört rolig, hon skrattar mycket och älskar att skratta.

Griffin Dunne fick en försmak av hur ivrigt folk skulle dras till filmen när han för tre år sedan startade en Kickstarterkampanj för att samla in pengar till den. En trailer för filmen väckte stor uppmärksamhet och projektet nådde sitt insamlingsmål på en dag. Men pengarna räckte inte riktigt. Då klev Netflix in.

– Trailern blev viral och det visade Netflix hur gärna tittarna ville se en film som den här. Det bekräftade att just den här författaren har en passionerad publik som längtade efter att se den. Jag har aldrig upplevt så mycket förväntan inför en film som jag varit inblandad i.

Tråkas ut av Trump

En del i Joan Didions lockelse, förklarar han, är att det hon skriver är så inbjudande, en kvalitet som är påtaglig i texter som ”The White Album” och ”On Self-Respect”, där det ofta känns som att hon utformar sina tankar på boksidan och spinner ett utsökt nät av oberäknelig prosa och skarp rapportering. I dokumentären fattar sig dock Didion, nu 82 år, kort. Hon uppvisar ett ekonomiskt språk som läsarna kan känna igen från hennes texter.

– Ingen kommer att anklaga henne för att vara en pratkvarn, skämtar Griffin Dunne.

– Ibland kunde hon svara med tre ord och sedan sitta där tyst. Jag har lärt mig att vara bekväm i den där tystnaden, för hon själv är det. När hon sagt det hon ville säga är hon färdig.

Vad tycker hon om USA:s nuvarande politiska malström? Efter att ha tillbringat månader vid hennes sida under arbetet med dokumentären visste Griffin Dunne att frågan var oundviklig.

– Jag tror att Donald Trump helt enkelt tråkar ut henne som författare. Han saknar undermening. Det finns inte något omstörtande budskap. Och hon är verkligen trött på honom, på reality-tv-aspekten i hur han förvaltar sitt ledarskap. Så jag tror att hon bara föredrar att överlåta det till andra.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.