När Elena är i 30-årsåldern tycks allt gå bra för henne. Hon har debuterat med en roman som översatts till flera språk. Hon bor i en ljus femrummare i Milano och är gift med antikforskaren Pietro som blev professor redan vid 27. Emellanåt åker hon på författar-turnéer och passar samtidigt på att delta i 70-talets studentprotester. Vad mera kan man begära av livet? Men så blir hon gravid och plötsligt börjar det stråla ner i benet. Gynekologen förklarar att det bara är tyngden i magen som orsakar lite ischias – men Elena blir livrädd. Kommer hon börja halta som sin mor? Är det ett förebud om att hon ska falla?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta är ett väldigt typiskt avsnitt i den tredje delen av Elena Ferrantes Neapel-svit, Den som stannar, den som går. Det är en bok som på papperet handlar om en lyckad klassresa men som i praktiken handlar om underlägsenhetskänslor och alienation. För i kontrast till Elena finns Lila, väninnan som gifte upp sig men övergav äktenskapet och hamnade på en korvfabrik. Genom hennes historia får Elenas situation en mörk bakgrundsstrålning – hotet om att proletariseras svävar ständigt över henne.
När jag läser Den som stannar, den som går slås jag av hur missvisande Ferrantes böcker har marknadsförts i Sverige. Dels har de försetts med pastellgrälla chicklittomslag som milt uttryckt ger en felaktig bild av romanerna. Dels har de jämförts med Karl Ove Knausgårds Min kamp-svit som de har väldigt lite gemensamt med. För medan Knausgårds experimentella barndomsskildringar knyter an till en tradition från Proust kan Ferrantes böcker snarare beskrivas som ett traditionellt arbetarepos. Som jag konstaterat i tidigare recensioner ligger inte Ferrantes styrka i stilistisk finess, utan i hennes skarpa iakttagelseförmåga. I den tredje delen är hon vassare än någonsin i skildringen av Elenas underlägsenhetskänslor i kulturvärlden och Lilas slitsamma arbete på fabriken. Det här är en litteratur mer i Moa Martinsons anda än Karl-Ove Knausgårds. Dessutom knyter Den som stannar, den som går an till en specifikt kvinnlig arbetarlitterär tradition när den skildrar folkliv utan att någon gång bli "mustig".
Det jag fastnar särskilt för är hur Ferrante gestaltar den alltmer smärtsamma spagatställning som Elena tvingas ner i. Vid middagarna med Pietros radikala akademikerfamilj talar hon om klasskamp och hyllar den vilda strejkvåg som drar igenom landet. Samtidigt gör hon allt för att dölja sin napolitanska dialekt, som hon fruktar ska bryta igenom den välputsade italienskan. Hemma i Neapel, där man fnyser åt strejkvågen, talar hon aldrig om politik men brer på med dialekten, livrädd för att barndomsvännerna inte ska se henne "som en av dem". På så sätt skapar Ferrante en bild av ett samhälle där sprickan mellan centrum och periferi går allt djupare.
Dessa scener får mig att tänka på den krönika som Jonas Thente skrev i Dagens Nyheter för några månader sedan (10/11 -16). I samband med valet av Trump anklagade han samtidslitteraturen för att ha missat populismens framväxt och en av de författare som nämndes var Ferrante. Det var en märklig text, för hur skulle ett arbetarepos om efterkrigstidens Italien kunnat förutspå Trump? Men det mest underliga var att Thente tycks ha missat att Ferrante identifierar just de mekanismer som bar Trumps karbonkopia Silvio Berlusconi till makten. För det Ferrantes bok i slutändan handlar om är det växande avståndet mellan den radikala storstadseliten och den allt mer opolitiska arbetarklassen.
I slutet av boken gestaltas detta i en symbolisk scen. Där ger Elena sin nyskrivna bok åt Lila – en politisk roman som utspelar sig i barndomskvarteren. Elena har stora förhoppningar eftersom Lila alltid förstått henne bättre än någon annan. Men Lila bara fnyser åt boken, säger att hon inte längre begriper sig på det Elena skriver. Kort därefter berättar Lila att hon börjat jobba på ett datacenter som drivs av kvarterets slemmigaste backslick och Elena tittar på henne som om hon vore en rymdvarelse. Det är ett sorgligt förebud om den växande empatimuren mellan Milano och Neapel, som lika gärna kunnat heta New York och Jackson.
