Strax innan klockan 15 på eftermiddagen den 7 april kapade Rakhmat Akilov en Spendrupslastbil när chauffören lämnat förarhytten med dörren öppen och nycklarna i för att leverera drycker till en restaurang på Adolf Fredriks kyrkogata i Stockholm. Med sig hade Akilov delar till en hemmagjord bomb av gas flaskor, kemikalier, spik, skruvar och tändanordning. Med hög hastighet kör han in på Drottninggatan, vänder söderut och kör över gående och flyende människor medan han fortsätter nedför gågatan innan han kraschar in i Åhléns. Fem människor mördades: Chris Bevington (41 år) Maïlys Dereymaeker (31 år), Marie Kide (66 år), Lena Wahlberg, (69 år) och Ebba Åkerlund, (11 år). Tre dog omedelbart och två avled på sjukhus. Ytterligare femton fördes till sjukhus, varav nio med allvarliga skador. Bomben detonerade aldrig. Akilov flydde scenen och tog sig till Märsta där han greps. Vid förhören erkände han direkt. Han sade sig vara ”nöjd” och hävdade att han gjort attacken ”på order” av den islamiska staten. ”Bombningarna av Syrien måste upphöra”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
IS tog inte på sig dådet
Den islamiska staten tog inte på sig ansvaret. Varför vet vi inte. Det är ett av många frågetecken kring terrorattacken den 7 april som återstår att utreda. Förundersökningen beräknas ta minst ett år. Fem personer som greps tidigt i utredningen har alla släppts. I dag tyder det mesta på att Akilov var en ensamvarg som agerade på den generella uppmaning som utgått från den islamiska statens ledare att slå till bakom fiendens linjer.
Den 7 april var inte det första terrorattentatet i Sverige. Inte heller det första begånget av en ensamagerande gärningsman. Det föregicks av en serie ensamvargar, varav John Ausonius, Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson och Taimour Abdulwahab tillhör de mer namnkunniga. De flesta politiskt motiverade ensamvargar har kommit från den radikalnationalistiska miljön, men har i dag fått konkurrens av personer inspirerade av våldsorienterade salafistiska grupper som al-Qaida och Daesh, den islamiska staten. Attentat utförda av fascister har hittills också varit de mest blodiga.
Den hittills värsta terrorattacken i Norden begicks av en ensamagerande fascist, Anders Behring Breivik (sedan juni 2017 Fjotolf Hansen), som den 22 juli 2011 sprängde regeringskvarteret i Oslo med en hemmatillverkad konstgödselbomb och därefter massakrerade politiskt aktiva ungdomar som deltog i Arbetarpartiets ungdomsförbunds årliga sommarläger på ön Utøya i Oslofjorden. Attentaten skrev in sig i en lång tradition av fascistiskt politiskt våld i efterkrigstidens Norge, men överträffade tidigare våldsdåd i sin brutala dödlighet. 77 människor, de flesta av dem unga och skjutna på nära håll, miste livet den dagen. I sitt öppningsanförande under rättegången i Oslo uttryckte Breivik sin förhoppning om att ha satt en ny standard: ”Jag har genomfört det mest sofistikerade, spektakulära och det mest brutala politiska attentat begånget av en militant nationalist i Europa sedan andra världskriget.” I en intervju i högsäkerhetsfängelset i Skien i juni 2014 förklarade Breivik för mig att han ”ur ett operativt perspektiv lyckades till 100 procent. Jag hade planlagt detta i många år och det fungerade utmärkt”. Det enda han sörjde var att han inte lyckats döda fler.
Blodigaste dådet sedan andra världskriget
Den 22 juli var det blodigaste angrepp som riktats mot det demokratiska systemet i Norge sedan andra världskriget. I människoliv räknat var 22/7 det värsta terrorattentatet i Europa sedan de samordnade bombattentaten mot tre pendeltåg under morgonrusningen i Madrid den 11 mars 2004, som krävde 192 liv. Madridbombningarna genomfördes av ett autonomt nätverk i vilket minst 28 personer var involverade. Enligt förundersökningen var nätverket inspirerat, men inte direkt kopplat till eller finansierat av al-Qaida. Till skillnad från Madridbombningarna utfördes attentatet och massakern i Oslo inte av en terrorgrupp utan av en ensamagerande fascist som varken handlade på order, finansierades eller fick logistiskt stöd av en organisation. Hotet från organiserade terrorgrupper och nätverk skall självfallet inte underskattas, vilket de samordnade attentaten i Paris i november 2015 understryker. Samtidigt visar tillgänglig forskning att hotet från ensamvargar som likt Akilov och Breivik agerar på egen hand eller i par tilltagit, även om deras andel av all politiskt motiverad våldsbrottslighet ännu är jämförelsevis ringa. Att de är förhållandevis få är inte förvånande. Det är svårare att planera, finansiera och genomföra politiskt motiverade terrorhandlingar helt på egen hand. Uppstår tvekan måste den ensamagerande överkomma sina tvivel själv. Det som är anmärkningsvärt och som vi måste söka förstå grunderna för är att fenomenet likväl ökar.
Blodig trend
Låt mig illustrera trenden genom en serie exempel enbart från de senaste två åren. I juni 2015 massakrerade vit makt-aktivisten Dylann Storm Roof nio svarta amerikaner under en gudstjänst i Charleston, North Carolina. I oktober 2015 mördade den svärdbeväpnade Anton Lundin Pettersson tre ickevita (en elev, en elevassistent och en lärare) i en skola i Trollhättan. I december 2015 massakrerade det Daesh-inspirerade paret Syed Rizwan Farook och Tashfeen Malik 14 personer på en bankett i San Bernardino, Kalifornien. I juni 2016 svor Omar Mateen trohet till den islamiska staten innan han massakrerade 49 personer på en gaybar i Orlando, Florida. Samma månad mördade nationalsocialisten Thomas Mair Labourpolitikern Jo Cox i Leeds, som han betraktade som ”landsförrädare”. Den 22 mars 2017 körde den 52-årige Khalid Masood ihjäl fyra personer och skadade 50 i en bilattack utanför Westminster i London. Den 3 juni 2017 körde tre sala orienterade män i en van in i en folksamling vid London Bridge. Iklädda fejkade bombbälten fullföljde de attacken med knivar. Sammanlagt dödades åtta personer innan gärningsmännen dödades av polis. Den 18 juni 2017 kom en ny dödlig skåpbilsattack då den antimuslimske 47-årige fyrbarnsfadern Darren Osborne körde rätt in i moskébesökare i Finsbury Park, London, under Ramadan medan han skrek att han ville ”döda muslimer”, dödade en och skadade ett tiotal andra. När han gripits förklarade han nöjt att han ”gjort sin del”.
Samtliga gärningsmän var politiskt motiverade, men inte medlemmar i någon organisation och agerade på egen hand. Ovanstående exempel är inte uttömmande. Sedan millennieskiftet har mer än 200 attentat utförts av politiskt motiverade ensamvargar i Nordamerika och Europa. Till skillnad från terrorattentat utförda av organisationer – där Europols statistik visar att etniska separatister i Frankrike, Spanien, på Korsika och Nordirland ännu genomför flest attentat – har majoriteten ensamagerande gärningsmän antingen influerats av radikalnationalistiska och rasistiska idétraditioner eller den våldsorienterade salafism som utvecklats av de sinsemellan stridande grupperingarna al-Qaida och Daesh, den islamiska staten. Här finns också en kronologi: taktiken utvecklades i amerikansk vit maktmiljö under 1900-talets sista årtionden varifrån den spreds till Europa och anammades under 2000-talets krig mot terror också av salafistiska extremister. Oavsett om gärningsmännen influerats av fascister eller den islamiska staten är de som regel monokulturalister som upplever att det etniskt, kulturellt eller religiöst definierade ”folk” de anser sig tillhöra och slåss för befinner sig i utsatt läge, i krig eller under förestående utrotningshot.
Sällan enfrågemotiv
Även om ensamagerande politiska våldsbrottslingar också kan ha enfrågemotiv, som abortmotstånd eller djurrätt, är det i de våldsorienterade radikalnationalistiska och salafistiska miljöerna som det moderna ensamvargskonceptet har utvecklats som ett led i en revolutionär strategi, ibland omnämnd som det ”ledarlösa motståndets taktik”, vilken spritts genom handlingens propaganda, artiklar, pam etter, handböcker, romaner, filmer, lyrik, digitala tidskrifter, dataspel och sociala medier. För det andra har ensamvargstaktiken utvecklats som led i en revolutionär strategi då ledande fascister och våldsorienterade sala ter insett att de saknar ett folkligt stöd som möjliggör uppbyggandet av massrörelser eller ens effektiva gerillaorganisationer i Förenta staterna och Europa, vilket är den verklighet de får utgå ifrån. För det tredje bör det understrykas att ”ensamvargar” inte är isolerade individer utan sammanhang. Att de agerar på egen hand och att deras våldshandlingar ofta chockar familj, grannar och barndomskamrater, bör således inte tolkas som vore de blixtar från en klar himmel, utan pekar snarare på att de anammat en taktik, följt ett utvecklat tillvägagångssätt. Deras våldsbrott är inspirerade av specifka politiska kontexter och ansluter till subkulturella mönster som deras agerande bidrar till att förstärka och synliggöra, både för potentiella efterföljare och forskare.