– Efter min första bok fick jag mycket beställningar av tydliga satirteckningar på aktuella nyheter. Det blev många konkreta saker ett tag. Jag har saknat den absurdistiska och konstnärligt lite luriga delen i mitt skapande. I den här nya boken har jag hittat tillbaka till det, säger Sara Granér.

Titeln på den nya boken är en parafras på Anne Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva men anspelar också tydligt på den just nu pågående arbetskritiska diskussionen inom vänstern, med stjärnsociologen Roland Paulsen i spetsen. Men Sara Granér säger att ämnet inte är ett genomgående tema i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera.

– Alltså, det är ju lite upp till läsarens tolkning sådant där. Människor finner olika röda trådar, om man vill finna en genomgående arbetskritik så kan man säkert göra det, men det är inte min plan, säger hon. Intresset för frågan finns dock där.

– Frågan är väldigt intressant. Kapitalismen befinner sig i dag i en fas där arbetena inte räcker till åt alla. Människor blir över. Jag försöker konstnärligt att behandla den existentiella aspekten av det. Hur arbetsbristen påverkar människor. Själv tycker jag väldigt mycket om att arbeta, men jag har ett ganska speciellt och självförverkligande yrke. Det är klart att det är svårt att hitta meningen i att slita ut sin kropp på en fabrik.

Frustrerad och irriterad

Inspiration till sina serier finner Sara Granér ofta genom frustration och irritation över det politiska landskapet och dess konsekvenser.

– Ibland är det väldigt konkret satir och rör en politisk fråga som debatteras för tillfället. Ibland är det mer undanglidande och existentialistiskt. Ofta går jag igång på något som stör mig, någon slags skevhet i hur saker framställs. Min serie Hata hälsa växte fram ur en irritation jag kände över vår tids fixering vid hälsa.

Trots den enorma popularitet Sara Granér uppnått för sina vridna, absurda och ofta vansinnigt träffsäkra betraktelser, bryr hon sig inte nämnvärt om ifall mottagaren kommer att skratta eller inte åt hennes serierutor.

– Jag ser det inte som min uppgift. Min uppgift är att skildra något som har någon typ av mening, något som känns relevant. Det är väldigt svårt för mig att veta vad andra kommer att skratta åt. Jag kan själv skratta åt mina idéer, men den humorn har en väldigt kort livslängd. Ibland vill jag få fram en stämning som är lite hemsk eller vemodig. Den dimensionen av mitt konstnärskap skulle ta stryk om jag tänkte för mycket på att vara rolig.

Inspireras av klassiker

Någon inbiten serietidningsnörd har Sara Granér själv aldrig varit, även om hon skarpt gillar och inspireras av klassiska svenska serietecknare som Max Gustafson och Joakim Pirinen. Till skillnad från dem använder hon dock inte enbart tuschpennan i sitt konstnärskap, utan klipper också collage samt målar med akryl och akvarell i sina alster. Vid sidan av serietecknandet arbetar Sara Granér även med textilier, gör skulpturer, medverkar i konstutställningar och filmprojekt. Men att bli benämnd som konstnär finner hon inget egenvärde i.

– Det där skiter jag faktiskt i, ha ha ha. Konstkritikerna kan få avgöra om det jag gör är konst eller inte. För mig är det inte viktigt. Det var när jag kom underfund med att jag genom serieformen kan inkorporera ett budskap i mina bilder som mitt intresse för konsten vaknade. Serier är lätt för människor att koppla till något familjärt. Alla har ju tecknat som barn, sen lägger man av med det.

Vissa dagar kan Sara Granér ägna 20 timmar åt en och samma teckning.

– Jag kan se det där hos Pirinen med, att han suttit och dragit 50 miljoner streck i en enda teckning. Det finns något respektfullt mot läsaren i det. Ibland kan jag ha ett ganska kackigt skämt, men ändå lägga ned 20 timmar på utförandet. Det är spännande med tekniker som inte riktigt passar med texten.