”För mig har det varit avgörande att inse att beroende är en sjukdom och att för att hjälpa den beroende måste man hålla fast vid verkligheten. Sätta gränser. Inte acceptera manipulationer och lögner.”

Det skrev Sanna Lundell i chatten med tittare efter programmet förra tisdagen. Hon vet vad hon pratar om. Hennes pappa Ulf Lundell har varit öppen med sitt alkoholmissbruk, likaså hennes särbo Mikael Persbrandt som hon har två barn med.

– Jag skulle kunna bli medberoende till en falukorv, det sitter så präglat i mig, sa hon dagen efter premiären i Gomorron Sverige.

I kvällens program av Djävulsdansen i Sveriges Television berättar Sanna Lundell och hennes med-programledare Ann Söderlund om sin egna erfarenheter av att vara medberoende i en kärleksrelation.

Omkring en miljon svenskar lever med en beroendeproblematik. Första avsnittet av Djävulsdansen, som sändes förra tisdagen, handlade om hur det är att växa upp som barn till en förälder som missbrukar. Responsen har varit enorm.

– Jag är överväldigad, jag har faktiskt inte hört talas om att en dokumentärserie fått sådant här genomslag, det är lite overkligt, säger producenten Ann-Linn Guillou.

Skam kring missbruk

Via mail, telefonsamtal och olika hashtaggar i sociala medier har tusentals människor delat sina berättelser om att vara anhörig till någon som missbrukar. Men även närstående till personer med psykiska sjukdomar har känt igen sig i känslorna.

– Programmen handlar om mönster som går igen i många relationer, därför kan fler än bara medberoende känna igen sig. Det handlar om att hela tiden anpassa sig och förhålla sig till en annan persons sinnestillstånd, säger Ann-Linn Guillou.

Hon tror att de starka reaktionerna också beror på att de erfarenheter som tas upp sådant många bär på, men kanske inte pratar om.

– Det finns en stor skam kring beroenden. En missbrukare är ju en person som inte kan hantera något som samhället förväntar sig. Ofta är skammen det som triggar igång medberoendet, säger Ann-Linn Guillou.

Inte själv medberoende

Men vad innebär det egentligen att vara medberoende? Enligt Anhörigjouren, en organisation för anhörigstöd, är medberoende ett inlärt beteende som kan börja redan hos mycket små barn. De medberoende är ofta omedvetna om vad de själva behöver, och i stället bra på att anpassa sig efter andras behov. En medberoende tar ofta på sig ansvar för andras beteende och dras många gånger till människor med stora behov.

Sanna Lundell och Ann Söderlund har varit öppna med sina egna erfarenheter av medberoende till både föräldrar och i kärleksrelationer. Ann-Linn Guillou har själv inte varit medberoende, och tror att det varit bra för produktionen att hon haft ett utifrånperspektiv.

– Deras öppenhet med sina erfarenheter har varit en enorm tillgång, men man har man ju olika roller i en produktion och hade även jag varit medberoende hade det nog blivit lite komplicerat och svårare att sätta gränser för vad som är medberoende och inte, säger hon.

Produktionsteamet har medvetet valt att fokusera på de anhöriga och deras berättelser. Från början pratade de om att dela upp de tre programmen i olika missbruk. I stället fokuserar de på olika anhörigperspektiv.

–Visst kan missbruk ha olika karaktär men det är känslorna hos de anhöriga vi vill fokusera på. Vi har försökt att hela tiden rikta tillbaka ljuset på den medberoende, deras upplevelse är kärnan. Jag tror det är därför så många hör av sig, för att de känner att de inte behöver vara ensamma med sina känslor längre, säger Ann-Linn Guillou.