Kultur & Nöje.

2017-03-20 16:00
Johannes Anyuru, poet och författare.     Bild: Dan Hansson/SvD/TT
Johannes Anyuru, poet och författare. 

Exceptionellt bra - och totalt skräckinjagande

Johannes Anyurus tredje roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" har fått mycket förhandspublicitet. Den handlar om ett framtida Sverige där fascisterna tagit makten och börjat internera muslimer. Rasmus Landström läser en dystopi som skrämmer slag på honom.

En decemberkväll slås dörrarna till seriebutiken Hondos upp av Nour och hennes kompisar. Med sig har de automatvapen och en svart fana tillverkad av sopsäckar. De har kommit dit för att mörda serietecknaren Göran Loberg som ska tala om "yttrandefrihetens gränser", och som de betraktar som en del av en konspiration mot muslimerna. Inom loppet av några minuter står de på scenen med en pappskärare mot hans strupe och allt går som planerat. För alla utom Nour. För av någon anledning känner hon sig inte närvarande. Det är som om hon är inuti ett minne, rösterna är burkiga och hon kan inte komma ihåg sitt riktiga namn. Efter ett tag börjar hon undra vad hon egentligen gör där.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Så börjar Johannes Anyurus nyutkomna roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det är en scen som hade kunnat inleda vilken svensk deckare som helst om det inte vore för Anyurus hallucinatoriska språk. Som läsare förstår jag att detta inte är en vanlig terrorattack i en dussindeckare, och när Anyuru plötsligt avbryter mitt i, kastar fram oss några månader till en scen där en författare besöker Nour på en psykiatrisk klinik blir jag inte förvånad. Där berättar kvinnan som tagit Nours kropp att hon kommer från en parallell värld och att hon stoppade attacken för att förhindra Sverige från att bli en fasciststat. Detta blir inledningen till en helt annan roman som snarare är en dystopi än en deckare och som läsare blir jag stormförtjust.

De kommer drunkna i sina mödrars tårar har fått enorm förhandspublicitet. Det beror givetvis på att dess ämne är så laddat. Efter attackerna mot Vilks, Charlie Hebdo och Bataclan finns ett väldigt behov av att bearbeta händelserna i fiktionen. När den dessutom är skriven av en så skicklig författare som Anyuru är uppmärksamheten given. Många har dragit paralleller till Michel Houellebecqs sf-roman Underkastelse där Europa har förvandlats till ett islamistiskt "Eurabia". I Anyurus framtidsvision handlar det dock om ett annat samhälle, ett "SD-Europa". Och det ska sägas med en gång: det här är en bok som ger mig mardrömmar. 

I det Sverige som kvinnan berättar om genomfördes terrorattacken och ett främlingsfientligt parti kom till makten. Istället för "Sverigevänner" börjar politiker tala om "Sverigefiender". Paramilitära styrkor får tillstånd att förhöra potentiella landsförrädare på gatan och flyktingförläggningar förvandlas till interneringsläger för muslimer. Som läsare får vi dock bara glimtar av detta samhälle. I större delen av boken berättar Anyuru om kvinnans uppväxt i en värld lik våran, i en "problemförort" utanför Göteborg. Och liksom i mycket annan dystopisk litteratur blandas realism med mörka, svävande framtidsvisioner.

Till en början upplever jag romanens stil som frustrerande. När Anyuru blir alltför poetisk kommer jag på mig själv med att längta efter George Orwells koncisa samhällsbeskrivningar i 1984. Vad är det egentligen som har lett fram till detta auktoritära samhälle? skriver jag frustrerat i marginalen. Inte kan det bara ha berott på terrorattacken? Men så kommer de där små textraderna som binder samman författarens värld med kvinnans. Som när hon identifierar händelser i framtiden med "det var året som iWatch 15 lanserades". På så sätt förstår man att kapitalismen har skenat även i hennes värld och att underklassen blivit alltmer alienerad i det hyperkonsumistiska samhället. Längtan efter Orwell släpper.

Man skulle kunna säga mycket om alla vändningar i De kommer drunkna i sina mödrars tårar. Efter hand fylls de logiska luckorna i och som läsare får man reda på varför kvinnan tagit just Nours kropp. Här ska jag dock inte avslöja vad som händer, för framåt slutet blir De kommer drunkna i sina mödrars tårar en riktig nagelbitare. Det här är exceptionellt bra science fiction.

När jag stänger boken slår det mig att ett tema nu blivit tydligt i Anyurus författarskap: det slutna samhället och fasciststaten. I den uppmärksammade boken En storm kom från paradiset skrev han om hur hans pappa tvingades överge sina drömmar om att flyga när Idi Amin tog makten i Uganda. I reportaget "En civilisation utan båtar" skrev han om hur Israel förvandlat Gazaremsan till ett stort utomhusfängelse för befolkningen. Nu har han alltså skrivit om en framtida svensk fasciststat och jag kommer att tänka på ett citat från förra boken: "I civilisationer utan båtar torkar drömmarna ut, spionaget ersätter äventyret och poliserna tar piraternas plats." Det går som ett credo genom Anyurus författarskap, oavsett om han skriver om 70-talet eller nutiden. Med denna bok – som är hans hittills mest komplexa verk – har han gestaltat det i form av ett hotbrev från framtiden. Och ärligt talat: det skrämmer skiten ur mig.