Mötet.

2017-10-31 11:00
Bild: Modernista

Erik Niva: Därför skriver jag så lite om damfotboll

Erik Niva skriver om fotboll som något mycket större än idrott. Fotboll som politik, ­konflikt, solidaritet, ekonomi. Men i hans nya bok saknas damerna. Varför? undrar Moa Svan.

”Damfotbollen har inte samma påverkanskraft än, men jag tror tveklöst att den kommer att få det”, säger Erik Niva.

Sportbladets journalist Erik Niva kommer ut med en ny bok – ”­#jagärfotboll”. Boken utgår ifrån hans egen tröjsamling med en berättelse till de utvalda tröjorna och en bild på honom själv där han har tröjan på sig. Det är en slags blandning av populärhistoria, fotbollens storytelling och totalt nörderi.

Från början lämnade han Malmberget för att upptäcka musiken. Första matchen minns han inte. Fotbollen var bara där hela tiden. Han har vuxit upp bredvid en plan. Men första spelningen minns han. Det var bandet De lyckliga kompisarna som fick honom att gå på konsert.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Erik Niva skriver i boken att han inte riktigt har ett eget lag som han känner att han tillhör. Men ett band att identifiera sig med, det finns det.

Vad har du för favoritband?

– Refused. De har haft så stor betydelse för mitt liv. Hela konceptet, men framför allt spelningarna och politiken. Livsstilspaketeringen som var så viktig då. Den påverkade riktningen i hela min tillvaro. Sedan kanske jag inte lyssnar på skivorna så ofta längre. Det finns andra artister jag lyssnar på oftare.

Ja, de kanske inte passar alla ­sinnesstämningar.

– Nä, man gör ett misstag om man tror att musik bara är musik. Det är samma typ av misstag man begår om man tror att fotboll bara handlar om fotboll.

Var du på återföreningarna med Refused?

– Alldeles för många av de spelningarna. Först spelade de en liten liten en, i Umeå, som jag såg. Sedan såg jag dem på Debaser Medis i Stockholm, som var en uppvärmning inför turné i USA. Sedan åkte jag även till USA. Jag var väldigt ambitiös under den tiden.

Det här har jag tänkt på när jag läst din bok. Du verkar ha enorma resurser av pengar och tid att resa runt.

– Jag har haft stora resurser i tid. Nu har jag stora resurser i pengar. Jag har dessvärre inte särskilt mycket tid och särskilt mycket luckor i schemat längre. Så jag reser betydligt mindre nu än jag gjorde när jag inte hade pengar. Då fick jag hanka mig fram mer och så tyckte jag att det var värt att ligga ute 150 dagar om året och leva i en kappsäck.

Ditt barn var med dig för att kolla på fotboll i England. Vad var du mest glad över: att han ville resa eller kolla på fotboll?

– Fotboll har varit ett redskap för att komma ut i världen. Jag hoppas att mina barn också får min upptäckarlust och nyfikenhet. Vi ska faktiskt åka till London nästa vecka. Vi ska ­absolut se en fotbollsmatch men vi ska också gå på Harry Potter-museum. Viktigaste är ju viljan att upptäcka och förstå.

En annan kamp

Vi träffas på ett konditori i Gröndal, strax utanför centrala Stockholm. Det regnar och jag har promenerat dit i regnjacka och tjock ulltröja. Det är något med Erik Niva som får mig att tro att han genuint faktiskt inte bryr sig om vad någon har på sig. Jag försöker inleda ett samtal om själva tröjans kvalitet, men den börjar någonstans i min Wolfsburgströjas obekväma sömmar och slutar i en diskussion om bilfabriken från Hitlertiden samt klubbens förmåga att anlita kvinnor som spelare och proffs.

Fotbollströjorna i Erik Nivas bok kommer uteslutande från herrfotbollsklubbar. Men det finns tröjor i hans egen samling som inte kom med i boken. Den från Portland Thorns till ­exempel, som är av dammodell. Med korta ärmar.

– Jag har haft svårt att tugga i mig att ta den bilden och lägga ut för 60 000 följare (på Instagram, red. anm.). Jag har en svensk klubb som jag känner starkt för. Starkare än någon klubb i herrallsvenskan, och det är Umeå IK. De kom fram som en norrländsk urkraft på den tiden då jag tyckte att det var viktigt med just framgång från Norrland. Jag har en Hanna Ljungberg-tröja som hon haft i match och det är XXS i storlek på den. Det får jag inte ihop att lägga ut bildmässigt.

Annars hade jag kunnat gissa på Stattena IF?

– Skånska klubbar? Snarare Mallbacken känner jag instinktivt. De kämpar mot oddsen i sina värmländska skogar. Jag unnar dem framgång. Det är en del av mig som frusit i ­tiden när jag själv fått upp mitt intresse. Så jag känner en väldig värme för Jitex och Öxabäck, och de har nog ingen merchandise­avdelning i dag. Så några sådana tröjor har jag heller aldrig kommit över, men jag letar mer eller mindre aktivt.

Ur ett större perspektiv kanske vi kan ha en bredd av olika typer av journalister som har olika kompetenser och olika områden. Att en person ska kunna täcka in allt verkar ju svårt.

– Det finns ett större problem än att jag genomgående inte har några damtröjor i den här boken. Det må vara hänt. Men under hela min karriär har jag inte skrivit om damfotboll. Generellt har jag skrivit tio procent av mina tecken om damfotboll jämfört med herrfotboll. Det finns anledning att problematisera det. Det gör att jag förbiser en möjlighet att påverka fotbollsvärlden i rätt riktning. Sedan tycker jag ju i och för sig att i grund och botten­ är det inte min uppgift som journalist att påverka, utan att avspegla. Det jag ser som mitt uppdrag är att återge och berätta om ett globalt kulturfenomen. Något som berör unikt många i världen. Och där är det ju rent krasst herrfotboll som har den effekten. När man ­tittar på fotbollens­ kraft i Sydsudan eller Brasilien så är det ju herr­fotbollen som sätter saker i rörelse. Det är herrfotbollen som gör geopolitisk skillnad. Som gör att hela Qatars framtid kan påverkas. Att ­Kataloniens framtid kan påverkas.

– Damfotbollen har inte samma påverkanskraft än, men jag tror tveklöst att den kommer att få det. Jag tycker kanske att jag borde gjort mer för att föra den framåt. Inför mig själv kan jag se det som att jag försöker återberätta i stället för att förändra.

Tror du att jag skulle få fram samma ­reportage om jag skulle resa?

– Nä. Det tror jag inte. Det finns få föreningar som har långa och därigenom innehållsrika historier på damsidan. Det finns få damföreningar vars verksamhet har fått samma effekter. Det finns herrföreningar som bokstavligt talat har utlöst krig. Så jag tror du hade haft svårare att fylla boken med samma berättelser. Det hade inte blivit den lilla gruvföreningens kamp mot oddsen, dess försök att utmana kapitalet i ­huvudstaden. Det hade blivit en annan berättelse och en annan kamp. Du hade inte kunnat välja en lika enkel väg som jag valt.

Erik Niva

Svensk sportjournalist på Sportbladet och Viasat Fotboll.

Han har tilldelats Svenska fans stora läsarpris Guldskölden 25 gånger (Årets sportjournalist, Årets fotbollsjournalist, Årets krönikör, Årets expert, Årets sportblogg & Årets sportbok), vunnit Publicistklubbens pris Guldpennan och blivit utsedd till Årets sportjournalist av Sportjournalisternas klubb i Stockholm.

Hans senaste bok ”Känner ni vibbarna?” vann Guldskölden 2017 för Årets bästa sportbok.