Bokrecension.

2017-11-14 19:39
  • Författaren Rebecca Solnit. Bild: Adrian Mendoza
    Författaren Rebecca Solnit.
  • Hopp.
    Hopp.

En aktivistbibel mot politisk depression

Rebecca Solnit är sedan ett par år en välkänd essäist i den svenska kulturoffentligheten. Mindre känt är att hon har ett långt, politiskt radikalt författarskap bakom sig.

Rasmus Landström jublar över att det nu introduceras på svenska med aktivist­bibeln ”Hopp”.

 

Under mina 15 år som kritiker har jag skrivit ett närmast obegränsat antal artiklar om nyliberalismen. Oftast brukar berättelsen se ut så här: nyliberalismen fick sitt genombrott med Ronald Reagan och Margaret Thatcher under slutet av 70-talet och början av 80-talet. Efterhand blev ”ideologin” så dominerande att alla europeiska politiker påverkades av den. Även vänstern.­ Ett av mina återkommande exempel på hegemonin är hur kommunistpartiet på Cypern liberaliserade sin ekonomi och sänkte bolagsskatten. Ett annat är hur Olof Palme – symbolen för progressiva framsteg på 60-talet – lät avreglera kreditmarknaden. När jag i efterhand läser gamla texter ser jag ett budskap lysa igenom: kapitalismen är en övermäktig fiende.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Detta är inte en osann historia – nyliberalismen bredde verkligen ut sig över hela västvärlden. Och när det gäller att sänka socialdemokratiska partier har den ett brutalt track record. Men problemet är att framställningen är vinklad. Det inser jag när jag läser Rebecca Solnits hyllade aktivistbibel ”Hopp”. Rebecca Solnit skriver att de reaktionära krafterna ständigt försöker tala om för oss att allt är som det ska och att det inte finns någon poäng med att försöka förändra något, och att det från vänsterhåll finns en spegelvänd berättelse om att allting är hopplöst. Plötsligt inser jag att jag har bidragit till den här svartvita målningen.

Enligt Rebecca Solnit är det av stor vikt att vi skriver en mera gråskalig historia där stora förluster delar rum med mikrosegrar. Låt mig därför dra några motberättelser i dessa mörka tider: vem hade för bara några år sedan kunnat tro att en man som kallar sig ”demokratisk socialist” skulle utmana Hillary Clinton om nomineringen till president­kandidat? Vem hade kunnat tro att marxisten Jeremy Corbyn skulle leda den brittiska oppositionen? Och vem hade kunnat tro att Kina skulle vara världs­ledande i omställningen från kol till solkraft? Världen är fortfarande en bedrövlig jävla plats att leva på, hoten hopar sig – men det gör också hoppet. Tillhör man det progressiva lägret är det ­närmast en plikt att se detta.

Det är med en jublande känsla som jag läser Rebecca Solnits moderna klassiker. Den publicerades 2004 i USA och har sedan dess tryckts i otaliga upplagor. Nu kommer den alltså på svenska i fin översättning av Helena ­Hansson och därmed introduceras en ny del av Rebecca Solnits författarskap. För er som inte har koll: hon är en av världens bästa essäister. Hon har skrivit böcker om allt från att fotvandra till den amerikanska industrialiseringen och hennes böcker präglas av stilistisk spänst, encyklopedisk bildning och radikal empati. Men om det skulle kunna vara en beskrivning av många bra essäister i samtiden har Rebecca Solnit något mera. Jag skulle vilja beskriva det som ett politiskt ljus som vill tränga ut ur varenda stavelse. I Sverige har tonvikten av utgivningen legat på hennes existentiella böcker men på engelska har hon ett rikt politiskt författarskap bakom sig. Det introduceras nu med ”Hopp” och till den som känner den ”politiska depressionen” krypa närmare: här har du dunderkuren på dryga 200 sidor.

Det som gör ”Hopp” till ett så storslaget läsäventyr är att ­Rebecca Solnit försöker skapa en ny bild av hur politiska förändringar blir till. Boken skrevs under en mörk tid i USA: Irakkriget hade precis brutit ut och George W. Bush var president. Delar av vänstern hade fallit ner i en djup apati. Det Rebecca Solnit ville skapa var ett slags litteraturens motsvarighet till peptalk. Vårt arbete är aldrig förgäves. Politiska förändringar kan komma långt senare i subtila, komplexa former. Rebecca Solnit exemplifierar: i mitten av 90-talet bildades Zapatiströrelsen på den mexikanska landsbygden som en reaktion på orättvisa frihandelsavtal. Över hela världen hånades zapatisterna när de gick ut med träklossar och leksaksvapen och protesterade. Drygt tio år senare är det uppenbart att rörelsen lade grunden till den sydamerikanska vänstervågen. Och i dag, frestas man att lägga till, har deras kritik mot frihandeln nått ända in i IMF. Vem hade kunnat föreställa sig detta? Här kan man påminna om Gandhis berömda ord: ”Först låtsas de inte om dig. Sedan skrattar de åt dig. Sedan bekämpar de dig. Sedan vinner du.”

Det Rebecca Solnit vill visa är att politisk förändring alltid måste betraktas från ett gräsrotsperspektiv. Inte enbart givetvis, men saknas det försvinner helhetsbilden. Det får mig att tänka på min egen historieskrivning om nyliberalismen. Jag har ofta framställt det sena 70-talet som en mörk period, då hela det ekonomiska paradigmet svängde. Men det finns också en annan historia: under slutet av decenniet infördes las, medbestämmande­lagen och löntagarfonderna i ­Sverige – några av de mest radikala­ reformerna som instiftats i lan­det. Det skedde genom tryck underifrån, vilket pressade (de då lyhörda) Socialdemokraterna att agera. Som Rebecca Solnit skriver kan förändringar framstå som spontana men oftast har grunden lagts genom ett långsiktigt organisatoriskt förarbete.

”Hopp” är en bok som borde ligga på varenda vänsteraktivists nattduksbord. För dess förtröstansfulla budskap behövs mer än någonsin i dessa Trump-tider. Med detta sagt är den inte invändningsfri: boken är skriven under tydlig påverkan av den globala rättviserörelsens ganska naiva slagord ”Change the world without taking power”. Resultatet av den strategin kan vi bland annat se i krossandet av den ­ledarlösa egyptiska revolutionen. Man kan också ha invändningar mot hur Rebecca Solnit underskattar klimatfrågan. Detta gör dock inte att tyngden i bokens centrala tes minskar. Ett budskap som skulle kunna sammanfattas­ med 70-talsfeministen Susan Griffins berömda ord: ”Jag har sett så mycket förändring under min livstid att jag vet att misströstan inte bara är kontraproduktivt – det är orealistiskt.”

Rasmus Landströms tre favoriter av ­Rebecca ­Solnit

”Män förklarar saker för mig”

Rebecca Solnits bidrag till den ­feministiska ­debatten där hon drar paralleller mellan så kallad ”man­splaining” (ett begrepp som hon inte myntade själv) och mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Ny aktualitet i och med #metoo-debatten.

”A Paradise Built in Hell”

Min personliga favorit av Rebecca Solnit, där hon skriver naturkatastrofernas historia. I boken visar hon hur människor agerar ­solidariskt under katastrofernas efterspel medan eliter och medier ofta reagerar med ­panik. En uppföljare till ”Hopp” som genast borde översättas till svenska.

”Det avlägset nära”

Rebecca Solnits vassaste bok i stilistisk ­bemärkelse. Här skriver författaren lyriskt om hur hennes relation till modern förändrades när hon drabbades av Alzheimers. Innehåller många fina reflektioner om vikten av empati.