Kultur & Nöje.

2014-01-17 05:30
I går var det premiär för Belinda Olssons nya SVT-serie om feminismen. Maria Sveland har sett den och är inte imponerad.
I går var det premiär för Belinda Olssons nya SVT-serie om feminismen. Maria Sveland har sett den och är inte imponerad.

"Driver du med mig, Belinda Olsson?"

Belinda Olssons och SVT:s enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering. Det skriver författaren och feministen Maria Sveland om den nya serien Fittstim – Min Kamp.

Läs också: Efter SVT:s Fittstim: medlemsboom för FI och Tack för hjälpen, Belinda Olsson!

Har feminismen spårat ur i Sverige? Blivit för självupptagen och världsfrånvänd? Ja. I alla fall om du frågar danskarna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, antifeminister som Pär Ström, Janne Josefsson, Ulf Brunnberg och andra goa gubbar.

Även om du frågar Belinda Olsson. I tre program i SVT är det nämligen den frågeställningen och tesen hon driver. Till ingens förvåning kommer hon fram till att så är fallet. Feminismen, menar Belinda, har slutat handla om ”viktiga, stora” frågor som lika lön och har istället blivit elitistisk och självupptagen, utan nytta för de ”vanliga kvinnorna”. Här hörs ekot från Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” och även Belinda är oerhört provocerad över ”kultureliten på Södermalm”.

Men Södermalm är knappast en radikal eller en alternativ stadsdel längre. 49 procent av Södermalmsborna röstade på alliansen i senaste valet (valdistrikt Södermalm-Enskede). Bostadsrätterna säljs för galet många miljoner som gör det omöjligt för fattiga kulturarbetare att bosätta sig här. De verkligt radikala finns numera i till exempel Kärrtorp, Bagarmossen och Skarpnäck. Så. Bearbeta er fixering, glöm Södermalm!

Belinda känner inte igen sig längre och frågar vem dagens feminism egentligen riktar sig till. Hon intervjuar Femen- och Bara bröst-aktivister, förskolepedagoger på ett Hen-dagis och en mamma som inte vill avslöja könet på sin fyraåring. Utifrån dessa målar Belinda upp en bild av dagens feminism som en samling exhibitionister som pysslar med låtsasfrågor.

Men antalet föräldrar som inte vill avslöja sitt barns kön är försvinnande få i det här samhället. De utgör knappast ett hot mot majoriteten föräldrar som gladeligen könsbestämmer sina barn dagligen. Well, det får som så mycket annat i dessa program vara okommenterat. Liksom att antalet Hen-dagis och Bara bröst-aktivister inte heller är på väg att ”ta över”. Men proportioner och (o)saklighet är ingenting som bekymrar Belinda Olsson. Istället fortsätter hon genom alla tre avsnitten att lansera klyscha efter klyscha som lika gärna kunde varit direkt hämtade från någon av de antifeministiska bloggarna.

Sverige, säger Belinda, är faktiskt ett av världens mest jämställda länder och därför borde vi vara tacksamma över att vi slipper strida för vår överlevnad. Även den gamla härliga hederliga klyschan om att feminister hatar alla män vevas ett antal gånger. Trots att det inte finns en enda feminist vare sig i programmet eller någon annanstans som säger att de hatar män. Det är Belinda och SVT som påstår det, ingen annan.

I Belindas värld pågår ingen backlash, tvärtom, befinner vi oss i en framlash. Männen är förlorarna och inom 15 år kommer vi att leva i Amazonia (enligt en framtidsforskare som Belinda intervjuar). Kvinnorna kommer att vara rikare, smartare och mäktigare. Men det här är en utveckling som svenska feminister inte vill se eller erkänna, menar Belinda, eftersom vi vill vara i underläge. Om männen blir offer så kommer vi ju inte längre ha kvar någon kamp.

För så är det ju. Vår feministiska kamp är ju bara en sysselsättning, en hobby. En liten trendig accessoar som vi kan hålla fram då och då. Ja, rentav något vi ödslar tid på bara för att det är en karriärsmöjlighet (enligt Belindas svärmor).

Den svenska (extrema) feminismen har kuvat männen, särskilt lattepapporna som går på öppna förskolan. Även dessa provocerar Belinda, som istället för att se närvarande pappor ser en grupp förtryckta män som bara är pappalediga för att vara feminister till lags. Belinda kan inte förstå varför feminister fortsätter kritisera mansrollen när det finns lattepappor. Att svenska pappor i själva verket bara tar ut 25 procent av föräldraledigheten är ett faktum som inte nämns med ett ord.

Och som om detta inte var tillräckligt så gör Belinda ännu en intervju med Pär Ström där han får berätta om hur hoten och hatet från oss feminister till slut fick honom att sluta blogga. Belinda ifrågasätter inte detta genom att kolla upp hans så kallade ”hot”. Det har tidigare framkommit att Ström kraftigt överdrivit hotbilden. Istället tycks hon hålla med. Vi måste ta männens rädsla på allvar och inte få dem att tystna, säger hon. Rasister brukar tjata om att det råder ett åsiktsförtryck som gör att vissa ”sanningar” inte får sägas. Samma hegemoniska makt råder även inom feminismen, menar Belinda. Alla som någon gång läst någon av antifeministernas bloggar vet att detta är ett av deras huvudmantran som de upprepar i absurdum.

Jag ser de tre avsnitten av Fittstim – min kamp och blir alltmer nedslagen. Vi lever i en värld där löneklyftorna mellan män och kvinnor ökar, en värld där mäns våld mot kvinnor är ett minst lika stort problem som det alltid varit, en värld där kvinnorna fortfarande gör största delen av det obetalda hushållsarbetet och där solidariteten blir alltmer bräcklig. Vi lever i en tid och ett land som fylls av Reva, rasistiskt klotter och rasistiska demonstrationer.

I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering.

Fittstim – tv-serien

Tv-serien Fittstim – Min kamp i tre delar hade premiär i SVT igår kväll. Programledaren Belinda Olsson ger sig ut på en resa för att försöka förstå den moderna feminismen. Serien har fått skarp kritik. ”Jag ifrågasätter feminismen inifrån och hoppas att rörelsen har så pass mycket självförtroende att den tål att diskuteras”, säger Belinda Olsson.

Fittstim – boken

Antologin Fittstim utkom 1999, med Belinda Olsson och Linda Skugge som redaktörer. Bland skribenterna fanns Karolina Ramqvist, Marit Bergman och Linna Johansson. Från förordet: ”Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister.”