Kultur & Nöje.

2017-11-03 11:45
Bild: Faksimil SVT

Dokumentären om Odette kan användas som slagträ

”Det som hänt Odette är helt vansinnigt. Men det känns ändå som att Lundbergs dokumentär kan stjälpa lika mycket som den hjälper när den försöker sätta ljuset på något som gått fel" skriver Julia Skott om SVT-dokumentären Diagnosen.

För några veckor sedan sände SVT dokumentären Diagnosen av Marie Lundberg, som finns kvar att se på SVT Play. Den väckte många reaktioner.

Odette är tolv när hon får diagnoserna adhd, Asperger, Tourettes och dyslexi. En psykolog ställer dem efter ett enda möte, utan vidare utredning. Hon känner inte igen sig i Asperger-beskrivningen alls, men runt omkring henne tolkas det som att hon inte förstår just för att hon har Asperger.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


När hon väl blir myndig vill hon få hjälp med att ifrågasätta diagnosen, men får inte gehör i vårdapparaten förrän Lundberg frågar psykologen Jenny Klefbom om hon kan tänka sig att rycka in. Det visar sig, efter en mer ordentlig genomgång av Odettes barndom och besvär, inklusive samtal med människor runt omkring henne, att hon inte uppfyller kriterierna för Asperger – och sannolikt aldrig har gjort det. Inte heller Tourettes, för den delen (adhd-diagnosen har Odette inte motsatt sig).

Det som hänt Odette är helt vansinnigt. Både hur hon fått diagnoserna och hur det har påverkat hennes uppväxt, skolgång och relationer till folk omkring henne. Det borde inte kunna hända, även om det är många som har hört av sig och känner att de råkat ut för något liknande. Det är bra att hon får berätta om det.

Men det känns ändå som att Lundbergs dokumentär kan stjälpa lika mycket som den hjälper när den försöker sätta ljuset på något som gått fel. För samtidigt är det minst lika många, eller antagligen många gånger fler, som har svårt att få utredning och diagnos, som väntar och väntar om de ens fått komma så långt som till att stå i kö. Och även om det kommer igång snabbt och man mot förmodan får alla tider bokade i rask takt är det, ska det vara och är oftast en rejäl utredning innan en neuropsykiatrisk diagnos fastställs.

De som satt diagnosen i barndomen har avböjt att medverka i dokumentären. Hos Malou von Sivers berättar Odette att de har sagt till henne att de inte gjort något fel och att hennes Asperger nog har växt bort – vilket generellt inte är något som händer.

Man kan ju inte tvinga någon att vara med i en dokumentär, men det hade behövts lite mer grävande, lite mer arbete, lite mer, ja, utredning. Vi får veta att Odettes mamma varit pådrivande i att få diagnoserna, men det går generellt inte att beställa dem bara så där. Det är något som man ibland får höra, tillsammans med idéerna om överdiagnosticering och övermedicinering, men det hör nog till undantagen och handlar snarare om det som hänt här, om undermåligt arbete och felbehandling.

Jag tror inte att dokumentären är tänkt att vara en del i debatten om NPF-diagnosers vara eller inte vara, men så som den är gjord kan den bli ett användbart slagträ för den som motsätter sig psykologi eller vill orera om stökiga barn eller dåliga föräldrar. Den är för ytlig, den tar inte sitt ansvar utan berättar bara om en enskild persons erfarenheter – och det räcker inte alltid. Ibland måste man faktiskt prata om hur något hänt, inte bara att det hänt. Särskilt om man vill att det inte ska hända igen.

En parentes: Det har hänt att SVT bytt namn på program då folk tagit illa vid sig av vad de antytt, till exempel ”Den som inte får finnas”, också om Asperger, som blev ”Den som får finnas”. Här finns både titeln ”Diagnosen” och ”I skuggan av diagnosen”. Jag hittar dock ingenting om varför, om det är för att det blev klatschigare, om ”skuggan” avslöjade för mycket eller om man inte ville att folk skulle missförstå innan de sett programmet.