Kultur & Nöje.

2014-09-20 14:27
Sigrid Combüchen.
Sigrid Combüchen.

Den umbärliga kvinnan

Sigrid Combüchen är stilistiskt och intellektuellt en av Sveriges allra bästa prosaister. Med romanen ”Spill” (2010) vann hon Augustpriset och, efter en lång författargärning, en större läsarskara. Nu är hon tillbaka med en roman om Ida Bäckman och hennes förhållande till dåtida celebriteter. Maria Ehrenberg har läst. 

Den umbärliga
Författare: Sigrid Combüchen
Förlag: Norstedts

När jag läste litteraturvetenskap på 1980-talet hittade jag en fascinerande men rörig biografi om en av mina favoritförfattare – Selma Lagerlöf. Hon som skrivit den hette Ida Bäckman och jag blev inte riktigt klok på boken.

Den var fylld av intressanta historier om Idas och Selmas vänskap, men ju längre jag läste desto mer förbryllad blev jag; det fanns en påträngande och insinuant ton, som ville Ida Bäckman både svartmåla och hylla Selma Lagerlöf. 

Jag råkade nämna boken för en av mina föreläsare som raskt svarade: ”du skall akta dig för Bäckman, hon förföljde den tidens kändisar, fabulerade och hittade på. Hennes böcker har inget vetenskapligt värde alls.” Repliken var förmodligen typisk. Det har länge varit Ida Bäckmans eftermäle – en lätt hysterisk stalker som tolkar idolen utifrån egna önskningar. Och det började med Gustaf Fröding. I åtta och ett halvt år sade han nej till kvinnan som ville ge honom kärlek. När han till slut släppte in henne på hospitalet kom de så bra överens att han började tala om giftermål. Läkaren och Frödings syster såg då till att stoppa besöken. Den manlige skalden dör, året är 1911. Då möter Bäckman Selma Lagerlöf och en sorts vänskap uppstår. På Lagerlöfs uppmaning skriver Bäckman en biografi över Fröding och så är hennes karriär över. Boken får mördande kritik. Och Bäckman får försörja sig som torpare och hönsfarmare.

Nu har en av Sveriges mera finstilta författare skrivit ett porträtt av Ida Bäckman. Enligt förlaget gör Sigrid Combüchen ”ett försök att vända på kikaren”. Det är försiktigt uttryckt och det med rätta. Jag tycker nämligen inte att hon ändrar bilden av Bäckman särdeles mycket – hon verkar ha varit ett ganska tröttsamt stycke. Någon äreräddning är det inte tal om. Men Combüchen ger en helare bild, hon går i närkamp med personen Bäckman och placerar henne i den tidens värderingar. Man får mycket att fundera och förundras över. Tveklöst är Ida Bäckman en fascinerande person.

Intressantast i Combüchens gestaltning är perspektivet: å ena sidan före Fröding och Lagerlöf, å andra efter. Före hade Bäckman ett eget författarliv. Hon debuterade med den självbiografiska serien om Rödpecka, månne en förelöpare till flickböckernas åtskilliga röd- och yrhättor. Den impulsiva men goda hjältinnan som vinner allas hjärtan. Fast Rödpecka når inte riktigt ända fram. Bäckman blev också lärarinna – ett av de få tillgängliga yrken för kvinnor – och undervisade på orter som Säffle, Stockholm, Åhus. Mest spännande är det hon företog sig senare – långa reportage-resor till Sydamerika, Sydafrika, Ryssland. Kompetent, gediget och intresseväckande levererar hon skildringar från platser som få svenskar hade besökt eller ens hört talas om.

Hemma i Stockholm rör hon sig vant i de intellektuella kretsarna. I Combüchens framställning skymtar en Carl Larsson här, en Klara Johanson där. Och Anna Branting tittar in. En udda fågel, men ändå. Så hade det kunnat fortsätta om det inte vore för Fröding. Vad var det som drog Bäckman till honom? Combüchen ger inga svar, men i brevväxlingen mellan Bäckman och syskonen Fröding framkommer en längtan efter Något Annat, kanske sexualitet, kanske att få vara i berömmelsen eller åtminstone dess skugga.

Vi vet inte och Combüchens berättarteknik understödjer detta. Romanen är befriande okronologisk, här finns inte tillstymmelse till tillrättalägganden. Med ett ledigt, stundom snärtigt och citatvänligt språk bjuder Combüchen tolkningsmöjligheter. I arkiven finner författaren brev och presslägg. Hon läser litteraturhistorien, hon reflekterar, låter läsaren göra det tillsammans med henne. Combüchen dömer inte, men förundras. Det är en inbjudande läsning, vi blir delaktiga i Gåtan Bäckman.

Mest tagen blir jag själv av Bäckmans förhållande till Lagerlöf, som ju uppmuntrade henne att skriva den skandalomsusade boken om Fröding och som sedan inte sade ett smack till hennes försvar. Lagerlöf lär själv ha sagt, påminner oss Combüchen om, att hon uppmuntrade Bäckman för att slippa undan henne. 

Bäckmans förälskelse gick överstyr och Selma behövde lugn och ro. Själv kände sig Bäckman sviken.

Jag tror att Combüchen är något viktigt på spåren när hon planterar denna relation i samtiden. Bäckman befann sig mellan två giganter, två på piedestal placerade. Hon, den mindre viktiga, den umbärliga, skall inte ställa krav, inte ha egna åsikter. Men det hade hon. Och hon blev dömd som frigid, stalker, hysterika, jag vet inte allt.

Mediedrevet härskade även på hennes tid. Och det var då precis som nu obarmhärtigt kvinnofientligt.