Miljoner läsare är nog glada över att Martin inte insåg berättelsens omöjlighet eller att förlaget inte gjorde en riskkalkyl. Manusförfattaren tog på sig en större berättarkostym än Tolkien. Få äro kallade. Ännu färre börjar jobbet.

Men om man börjar, hur gör man då?

Värre än Underwood

Game of Thrones är en serie berättelser om en värld hyfsat lik vår medeltid där de politiska intrigerna och vändningarna gör att House of Cards cyniska spel bleknar lite. Genom att bit för bit skildra en värld där allt – jag menar verkligen allt – blir värre och värre så kan maktkamperna och de få kärlekarna genomföra en resa neråt där ingen mäktig består och inget maktbygge överlever den korrupta bas av allierade som det bygger på.

Ett antal kungadömen förstörs i en upprepad krigsvandring och av förräderi utan egentligt motiv. Några individer försöker stappla sig hedervärt genom detta kaos av nedgång i människans skapade helveten. Några förvandlas och Martins förkärlek till att göra de värsta till de man börjar intressera sig för och så småningom gilla (fast aldrig förlåta) är återkommande.

De många intrigerna gör att det blir väldigt många sidor, helt enkelt. Och tv-avsnitt.

Å andra sidan finns en motberättelse, om en ung kvinnas maktbygge på andra sidan havet, vi ser henne besegra omöjliga motstånd och manligt förakt trots att de tre drakarna ännu bara är barn, alltså bara ett löfte om makt, inte en verklighet. Hon reser uppåt. Kungarikena i Westeros reser nedåt.

Större än alla maktspel

Men detta berättande skulle inte räcka om det inte fanns ett hot, större än alla dessa maktspel, ett hot som vilar över mänskligheten och som den hela tiden försöker förneka.

”Winter is coming.” Vintern är snart här.

Och vinter, i denna fantasyvärld, är inget annat än det stora hotet som forna tiders människor byggt en gigantisk ismur emot. Exakt vad hotet är vet vi inte ännu, vi vet bara att det inte kan stoppas med futtiga krig, vi vet att människor måste sluta sig samman men vi färdas runt i kapitlen och inser att denna mänsklighet inte kommer att klara det.

Till och med de vilda fria folk som samlar sig till en jättehär norr om muren gör det för att fly vintern, söka säkerhet, inte för att bli en meningslös erövrare till.

Böcker som blir gemensamma berättelser är alltid större än vad både författare och vi som läsare förstår. De formas av årtiondena. Tolkiens världskrig kom från Första världskrigets skyttegravar. Hans rasism och ädla blodsmyter kom från en tidsepok där rasrenhet faktiskt också studerades på svenska universitet.

George RR Martin har tagit grundberättelsen om en värld där vintern obönhörligt kommer från Brian Aldiss som på 80-talet gav ut Helliconia-böckerna. Berättelsen om en civilisation som föds och dör i en icke förhandlingsbar cykel på en planet som lämnar sin sol i en alltför vid bana.

Människans fåfänga

Den stora berättelsen finns i dessa böcker som ett hot ingen kommer undan. Så var det ju också. På 70-talet var det kärnkraftshotet som vilade över några generationer. Vi som växte upp medvetna om bomben som snart kunde göra slut på allt. Vad föddes för känslor av ett ständigt hot vi var maktlösa inför? Eller kanske intressantare: hur kunde så många samlas till motstånd under detta hot? Och vad finns det för hot idag som ger oss en gnagande känsla av att allt är babbel eftersom vi inget gör åt det viktiga? Vad är det för stor malande berättelse som George RR Martin egentligen skriver om, ett hot där människornas fåfänga strider bara blir ett bevis på att de inte är mogna uppgiften?

Det får du välja själv.

Jag väljer klimathotet, för att det ger mig en fågels blick vid läsningen.

Vintern kommer.

Vem bemannar muren?