– Det var när jag insåg att Ayn Rands tankar var en vagga för nyliberalismen, som det blev intressant för mig, berättar Ann Petrén.

Vi träffas i fikarummet på Stadsteatern, nära Sergels torg i Stockholm. Carolina Frände sitter bredvid mig i soffan, med klara handrörelser och kvickt och analyserande tal. Ann Petrén är långsammare, hon sitter bredbent med rutiga byxor och rör sig med stora, men tydliga rörelser. Det finns ett samspel mellan dem, som en vågrörelse. För att förstå sig på rollen har hon läst om och av Ayn Rand, samt sett på tv-intervjuer med henne. Där är författaren aldrig behagande, utan väldigt målinriktad på vad hon vill ha sagt, ovanligt för kvinnor, påpekar Ann Petrén.

Ingen favorit

Deras bild av Ayn Rand har ändrats en del under arbetets gång, och Ann Petrén har tyckt det var intressant att spela någon som hon ursprungligen inte var speciellt förtjust i, eller vars idéer hon kunde stå bakom.

– När man ska gestalta någon måste man ju ha nyanser. Det måste bli lite komplicerat.

– Hon lät inte någon annan bestämma vem hon var. Det är något vi kan ta till oss allihop.

Ayn Rand var noga med att själv bestämma hur hon skulle definieras. Hon vägrade till exempel att säga att hon flydde hemlandet Sovjetunionen, utan uttryckte det istället som att hon valde att lämna landet. Hon erkände bara individer, inte samhällen och strukturer.

Ann Petrén konstaterar att pjäsen, som innefattar en fiktiv romans, inte berättar om Ayn Rand på samma sätt som författaren själv kanske skulle ha valt. Hon ville aldrig prata om sin bakgrund eller sina känslor, bara om vad hon tänkte.

– Det är intressant att se hur en människa som vill agera helt rationellt reagerar när det kommer in saker, som vi skulle benämna som känslor. Det blir en läcka i tankebygget, och livshållningen. Det är det som teatern kan tillföra. Vi kan visa relationer, och spelet mellan människor.

”Som en liten sekt”

Pjäsen kretsar kring det ironiskt döpta Kollektivet, en lös grupp på 20–25 personer som samlades i Ayn Rand vardagsrum varje lördag, för att diskutera samtidsfrågor. För att gestalta den superrationella människan har dramatikern Joakim Sten valt att låta figurerna på scen prata på ett väldigt speciellt sätt.

Ann Petrén liknar den väldigt speciella samtalstonen med hur små barn härmar vuxnas telefonsamtal. ”Bla bla bla. Hmm. Bla bla bla.”

– Det känns som en liten sekt. De använder alltid ideologin och filosofin som argument för saker som kanske egentligen handlar om något annat. För att man inte vill visa det som skulle försvaga en: ”Jag behöver dig.”

Carolina Frände fyller i Ayn Rands stolta egoism sätts på spel när svagheten framträder. Svårigheten att visa att man behöver en annan människa. Hon upplever att krocken mellan det ovanliga språket och människornas vardagliga varande bland kaffekoppar och fåtöljer visar på glappet, mellan det intellektuella och verkligheten.

När det dyker upp en ”vanlig” människa i Kollektivet blir hon nästan som en representant för publiken. En som inte riktigt kan gruppens spel.

– Det synliggör gruppens hierarkier, och hur den fungerar. Hur människor bygger världar, tillsammans, konstaterar Carolina Frände.

Friedmans idol

Ayn Rand är mest känd för att ha inspirerat politiker som Margaret Thatcher och hyllats av ekonomer som Milton Friedman. Men det finns andra sidor av författaren, menar både Carolina Frände och Ann Petrén. Carolina Frände påpekar att trots att Ayn Rands mest kända bok, Urkällan, kom i slutet av 1940-talet innehåller den tankar om feminism – att kvinnan ska ha sitt eget värde, och sin egen kropp, och inte få värde från en man. Hon var också stark motståndare mot rasismen, och tyckte det var ”idioti” att bedöma människor utifrån hudfärg. Det var otroligt radikalt där och då.

Även andra, mer okända sidor av författaren är intressanta, menar Ann Petrén. När mannen Ayn Rand hade levt med i fyrtio år dog, blev hon djupt deprimerad.

– Hon var ateist, men precis när han hade gått bort sa hon att om hon hade varit troende och trott på ett liv efter detta, så hade hon tagit livet av sig för att få träffa honom.

Det är ju både ett rationellt, och väldigt romantiskt svar, konstaterar Ann Petrén.

– Hon är romantiker på något sätt, där finns en känsla av att vilja nå någon slags perfekt tillvaro, lägger Carolina Frände till.

Har det påverkat er personligen att jobba med pjäsen?

– Den kryper på en, lite grand, säger Ann Petrén.

– Varför agerar jag så här och såhär? Är det för att jag inte värdesätter mig själv tillräckligt mycket? Varför går jag med på det här, varför säger jag inte bara att ”såhär är det”. Jag tror att vi alla i ensemblen har påverkats av det här. Hur man värderar sig själv.

Carolina Frände nickar instämmande. Även dramatikern har berättat att han kände sig nästan avstängd, eller automatiserad, under en del av skrivprocessen.

Rakt in i samtiden

Tankarna på Ayn Rand har ofta dykt upp när ensemblen har följt med i samtidsdebatten. De nämner Lena Andersson-ledaren i DN som i korthet handlade om att all skatt är stöld och som efteråt har misstänkts för att ha varit ironiskt menad.

– Sådan väldigt avancerad ironi, en exkluderande sorts intellektuell ironi, sysslar ju Ayn Rands kollektiv mycket med, säger Carolina Frände.

Hon tillägger att Ayn Rands filosofi har inspirerar mycket till KBT, som i dag är den största terapiformen, där du tränar på att rationalisera ditt liv. Hårt draget kan man säga att det handlar om att blir en fungerande människa i ett nyliberalt samhälle.

Även samtida flykting–, tiggeri– och välfärdsfrågor går rakt in i pjäsen, menar de, trots att de globala frågorna, som sträcker sig över nationsgränser, inte var lika aktuella då.

– Drar man det till sin spets, i nutid, är Ayn Rands synsätt ett otroligt utsugande och korttänkt sätt att se på vår värld. Där vi alla ska roffa åt oss av det som finns, säger Ann Petrén.

Både hon och Carolina Frände är överens om att vi idag lever i konsekvensen av Ayn Rands teorier.

– Det finns en uppmaning i den insikten: ta ställning och handla utifrån den. Och tänk: Vänta nu.