Den svenska litteraturen under 80-talet dominerades av en diskussion om estetik, snarare än om politik. På 90-talet var det mindre diskussioner kring vad poesi är och hur det skapas. Då vaknade också den feministiska diskussionen igen, efter att den vilat sen det superpolitiska 70-talet.
Författare började formulera om och problematisera hur jämlika relationer mellan kvinnor och män kunde se ut, skriver Ebba Witt Brattström i en essä om perioden.
Ökad individualism
Även heteronormativiteten började ifrågasättas lite mer, berättar Kristina Hermansson. Hon är litteraturvetare och författare till avhandlingen ”Ett rum för sig”, om fem skandinaviska 90-talsromaner. Hon konstaterar att den korta prosan fick mycket inflytande under 90-talet. Många författare debuterade eller slog igenom med novellsamlingar. Flera av författarna hade gått skrivarutbildningar, ett fenomen som började expandera då.
Hon anser att den ökade individualismen märks i litteraturen. Identitetsfrågor och upplevelser av identitetsupplösning var något återkommande. I litteraturen diskuterades ofta det egna jaget och kärnfamiljen, gärna ur ett medelklassperspektiv – även om det fanns möjlighet till samhällskritik även när man utgick från jaget. Till formen var litteraturen ofta avskalad och kylig, gärna utan utskrivna eller tydliga förklaringsmodeller. Men det fanns också andra sorters berättande. Ett exempel är poeten och romanförfattaren Christine Falkenland, som gestaltade psykologiska förvecklingar, instängdhet och besatthet på ett ”omodernt” sätt. Hermansson nämner också Elsie Johanssons genombrott 1996 med Glasfåglarna, som en bok som gick mot strömmen. Romanen var en del av arbetarlitteraturen, som sedan dess har fått ett nytt liv på senare år med författare som Susanna Alakoski.
Grupperingar inom poesin
Inom poesin fanns flera grupperingar. Aase Berg representerade en grupp med ”köttig surrealism”, anser Hermansson. En annan var estradpoesin som växte fram under mitten av 90-talet.
Där läste man dikterna högt, till exempel genom poetry slam-tävlingar. Bob Hansson blev känd genom sina uppläsningar. Lina Ekdahl är en annan poet i samma genre som gärna gjorde absurda betraktelser, ofta med mörk humor och samhällskritisk udd.
Sverige skilde sig från omvärlden
Hermansson tycker att det är svårt att svara på hur det svenska litterära 90-talet skilde sig från andra delar av världen, men hon konstaterar att många svenska skildringar på något vis tar upp folkhemmets nedmontering och hur det påverkar oss. Det är mot den bakgrunden som teman som ensamhet och social utsatthet skildrades, berättar hon.
Moraliskt ansvar?
En återkommande debatt under 90-talet var om hur litteraturen inte relaterade tillräckligt mycket till samhället. Den så kallade skräckeldebatten, ett begrepp myntat av Kay Glans i tidskriften BLM, handlade om författarens moraliska ansvar. Kan en författare bara registrera ondska utan att ställning? En av böckerna som väckte starka känslor var Magnus Dahlströms roman Hem (1996), där det fanns våld utan tydlig orsak eller lösning. Det här gjorde Glans och Göran Greider irriterade. Stig Larssons böcker och Carina Rydbergs litterära genombrott Osalig ande (1990) var andra romaner som dök upp i skräckeldebatten. Aase Berg tog författarnas parti och ansåg att det fanns andra sätt att läsa litteratur, än som socialrealism.
Rydberg var i blåsvädret igen 1997, när hon gav ut den självbiografiska romanen Den högsta kasten. Denna gång handlade debatten om det var rätt för en författare att hänga ut människor som finns i verkligheten i sin litteratur.
Litteraturvetaren Christian Lenemark har påpekat att Den högsta kasten är ett exempel på hur mediebilden blev viktigare för författare på 90-talet. De försökte påverka hur deras böcker – och inte minst de själva – framställdes i media och leka med gränsen mellan fakta och fiktion. Det är en diskussion som vi ser på kultursidorna än idag. Inte minst i böcker som Maja Lundgrens Myggor och tigrar, som väckte häftig debatt 2007.
Mer om den nästa vecka då vi undersöker litteraturens 00-tal!
90-talsförfattare som vi minns
Carina Rydberg
Carina Rydberg debuterade visserligen 1987, men hennes stora litterära genombrott kom 1990 med Osalig ande. Hon skrev ofta om kulturlivets homosocialitet, civiilisationskritk och en lek med vad som är verkligt och fiktion.
Robert Kangas
Sverigefinsk författare som skriver på svenska om arbetarklassen och familjers sönderfall. Gav ut en rad böcker under 1990-talet.
Agneta Pleijel
Efter flera diktsamlingar och pjäser samt arbete som kulturjournalist skrev hon flera uppmärksammade romaner på slutet av 1980-talet och framåt.
Jan Guillou
Debuterade på 1980-talet men var mycket aktiv på 90-talet. Mellan 1986 och 1995 gav han ut en bok om året om hjälten Carl Hamilton. Under 90-talet kom hans böcker om Arn, som idag har filmatiserats.
Tony Samuelsson
Debuterade med Seymour 1989. Skrev ofta realistiskt, gärna om sin uppväxtmiljö i Stockholmsförorten Farsta.
Lena Andersson
Debuterar 1999 med Var det bra så? En brutal skildring av det svenska samhället, via den fiktiva förorten Stensby.
Ninni Holmqvist
Debuterade 1995 med den hyllade novellsamlingen Kostym.
Hans Gunnarsson
Skriver kortare noveller i realistisk stil. Mest omtalad är boken Februari och novellen ”Skoda”.
Cecilia Davidsson
Debuterade 1994 med novellsamlingen En av dessa nätter.
Mats Kempe
Debuterade med den kritikerrosade novellsamlingen Jag minns aldrig mina drömmar 1996. Han skriver ofta prosalyriskt.
Nikanor Teratologen
Författarens verkliga namn är Sten Niclas Birger Lundkvist. Romandebuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) väckte skandal och har idag fått kultstatus.
