Krönika. Hanna Gustafsson.

2017-10-24 19:00

Ynkligt att lägga ansvaret att "säga ifrån" på tjejers axlar

”Varför ska bara unga tjejer riskera jobb, karriär och vänner genom att om och om igen tvingas säga ifrån till populära män i maktpositioner medan alla andra kan stoppa huvudet i sanden?”

En före detta handbollspelare berättar att hon som 15-åring våldtogs och därefter blev kallad ”hockeyhoran” av sin omgivning.

En kvinna berättar att en programledare tryckte in sina fingrar i hennes underliv på en fest och att ansvariga på produktionsbolaget efteråt förklarade att ”saker kan misstolkas när alkohol är inblandat”.

En annan kvinna berättar om en känd medieman som drogade och våldtog henne.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Efter att kvinnor i tusental delgett sina berättelser om trakasserier och övergrepp under hashtaggen #metoo har reaktionerna varit starka. Det blir så när tillräckligt många berättar samma sak på samma gång och man därför inte längre kan vifta bort det bara för att ämnet är obekvämt.

Programledaren har tagits ur tjänst, mediemannen tagit time-out, ansvariga har fått be om ursäkt för att de inte agerat.

De kraftiga reaktionerna på hashtaggen #metoo har varit som en enda stor upprättelse för alla kvinnor som fått höra hur deras beteende ”misstolkats” av män. Och alla kvinnor som fått rykten spridda om sig efter att de anmält trakasserier eller övergrepp.

Nu är det männen som sitter och oroar sig över hur deras sexuella beteende – för tio år sedan eller idag – kan skada deras rykte. Det är männen som tvingas oroa sig för hur deras beteende ”tolkas” av det motsatta könet.

Skillnaden är förstås att kvinnor alltid riskerat sina rykten för handlingar som på inget sätt är moraliskt fel eller kriminella, medan männen som nu oroar sig för sitt rykte gör det för handlingar som faller under båda dessa kategorier.

En annan skillnad är att även denna fas kommer gå över. Imorgon kommer gränsöverskridande sexuella handlingar åter trivialiseras - åtminstone så länge det är ”vanliga, svenska män” som utför dem.

Imorgon kommer hårdhänta händer på bröst och mellan benen åter kallas för ”skämt” eller ”inte illa menat” eller ”det vet man ju hur det kan bli när alkohol är inblandat.”

Imorgon kommer vi åter få höra att det är helt omöjligt för män att visa intresse för en annan människa utan att nypa i hennes bak. Vi kommer åter få höra att ALL MÄNSKLIG REPRODUKTION kommer avstanna om inte män får tafsa på bröst utan tillåtelse.

Vilket kanske är sant, jag vet inte. Vi har ju som samhälle aldrig testat om det stämmer.

Eftersom vi tror att det är en naturlag för kvinnor att tvingas navigera mellan trakasserier och övertramp hela livet medan bara tanken att en enda man ska behöva fundera på riskerna med sitt sexuella beteende tydligen innebär slutet för vår civilisation.

Att kvinnors livsutrymmen minskas, att alla män pekas ut som förövare, att kvinnor skuldbeläggs för övergrepp som begås mot dem och att manliga offer för sexuella övergrepp osynliggörs, tycks inte nämnvärt oroa alla de som påstår att aggressiv sexualitet hos män är biologisk och omöjlig att förändra.

Programledaren talade ut om anklagelserna i Expressen förra veckan. Han berättade att han inte förstått att hans beteende gjort folk illa. ”Jag har trott, eftersom ingen har sagt någonting, att det har varit underhållande.” De som inte sagt någonting är alltså alla människor han har haft omkring sig.

Detta är viktigt. Hur kan man förvänta sig att unga tjejer i mediebranschen, filmbranschen eller någon annan bransch ska ”säga ifrån” till män i maktpositioner när inga av deras kollegor eller vänner gör det? Det finns ett kollektivt ansvar här som vi som samhälle valt att ensamt lägga på dessa tjejers axlar.

Det är för ynkligt.

Varför ska bara unga tjejer riskera jobb, karriär och vänner genom att om och om igen tvingas säga ifrån till populära män i maktpositioner medan alla andra kan stoppa huvudet i sanden?

En annan fråga är varför så många män i vårt samhälle kan nå maktpositioner utan att – enligt dem själva – ha kompetens att bedöma vad som är lämpligt beteende mot kvinnor som befinner sig i beroendeställning till dem.

En fråga vars svar vi nog alla inser.

Hanna Gustafsson
Hanna Gustafsson 

Ledarskribent i Dagens ETC.