Under en veckas tid i Aten såg jag inte ett enda skötbord. Jag såg nästan inga bebisar heller, förutom min egen, som rönte enorm uppmärksamhet och som aldrig blivit så gullad med. Vid ett tillfälle stängde en anläggningsarbetare av sin högljudda asfaltsborr för att inte störa när vi gick förbi. Det har aldrig hänt mig i Sverige. Först blev jag tacksam, nästan smickrad, över omtanken. Men snart sjönk det in att det var ett tecken på ett allvarligt missförhållande. Hade han, och alla andra, tvingats ta hänsyn till små barn och deras behov dagligdags skulle de snart inte framstå som lika gulliga längre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Med jämna mellanrum rapporteras det om svenska kaféägare som vill förbjuda barn. Det är på sitt sätt sjukt, men det hade knappast hänt om barnen aldrig kommit dit i första skedet. Svenska städer är i tysthet vänliga mot den som har en bebis. Trottoarkanterna är nedsänkta, restaurangerna har barnstolar, bussen är gratis, det finns hissar och man måste inte byta blöja på trottoaren.
Min poäng är inte att Sverige är bäst, jag är inte galen. Utan att städer formas av värderingar. Det är någon som har kämpat för att få bort de där trottoarkanterna så att rullstolar, rollatorer och barnvagnar kan rulla fritt. Nu är det bara att ta för sig, men så har det inte alltid varit.
Vissa orättvisor är så ingrodda att man inte tänker på dem. För mig var det en ögonöppnare när Stephan Mendel-Enk i boken Med uppenbar känsla för stil: Ett reportage om manlighet (2004) skrev om utomhustoaletter. Pissoarer är gratis – för vad skulle hända om vi inte ger män det? Toaletter är däremot avgiftsbelagda.
2010 revolutionerade Karlskoga kommun snöröjning – en syssla som väl få tänkt på i termer av jämställdhet tidigare. Genom att i första hand ploga gångbanor i stället för bilvägar gick man från att gynna bilister till att prioritera alla andra, i praktiken kvinnor, barn och gamla, som i högre grad rör sig till fots. Sedan 2015 gäller det även i Stockholm.
En undersökning i Stockholms stad visade att 80 procent av de som använder ”näridrottsplatser”, alltså sådana som man inte behöver boka, är killar eller män. I Malmö är andelen 85 procent killar. Mönstret är särskilt tydligt för barn och unga mellan 7 och 19 år. Innan dess använder man lekplatser och efter det hamnar man många där igen.
Men var är de unga tjejerna?
För tillfället satsar kommuner landet över på skejtparker. Det är inte dåligt i sig. Men det är med skateboard som med fotboll, basket och allt annat som det offentliga ser till att ge plats för. Det är inte de 14-åriga tjejerna man bygger för. Det är, än en gång, killarna – för vem vet vad de annars ställer till med?
Unga tjejer utgör inte ett hot på samma sätt. Det går att strunta i dem. ”Det här är en vit fläck på kartan, jag kan inte komma på ett enda bra exempel på projekt där man tagit hänsyn till unga tjejers behov!” som en representant från stadsbyggnadskontoret utbrast under ett publiksamtal i projektet Flickrum. Flickrum genomfördes av Unga tur-teatern i Kärrtorp, Stockholms stad och arkitektkontoret White år 2016. Syftet var att lyfta frågan om unga tjejers plats i staden, och att för en gångs skull fråga gruppen själva vad de vill ha. En plats att hänga på, blev svaret. Ett tak att sitta under, en plats där man kan se – utan att synas.
Det kan inte vara omöjligt att bygga.
