BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Dottern förkrossad. Så svårt när unga människor dör, svårt överhuvudtaget såklart, men va fan säjer man som tröst till dom som är kvar?

Och hur känner man själv?

Vi människor är som stora isberg, man ser kanske tio procent av oss, det som sticker opp ovanför ytan. Människan är ett mysterium.

Fortfarande.

Vetenskapen är nog jävligt bra att ha. Det är den vi kan sätta emot alla religiösa och medeltida bojor som fortfarande plågar folk.

Men vetenskapen är ju ingen Gud vi kan hålla i handen och få alla svar av.

Först när man inser att vetenskapen är en bräcklig teori om vad som är verkligt, i ständig förändring, blir man fri att tänka själv.

Mänskans längtan efter en auktoritet som kommer in och berättar hur det ligger till är oändlig.

Därför har nu vetenskapen blivit vår tids religion och den som behärskar vetenskapen behärskar folks tro.

Men den hjälper inte att trösta med.

Varför mår så många unga människor dåligt tror ni?

Jag känner flera dussin människor som regelbundet käkar legala piller. Och många får en diagnos, många är tacksamma för den, och vem är jag att komma och säja att det där är ju bara bullshit.

För jag vet inte.

Men det är nåt som skaver.

Det är nåt i den människosyn som ligger bakom den moderna psykiatrin, nånting som gör människan till en väldigt grund, kemistyrd varelse.

En ganska medeltida syn på människan faktiskt.

Det är lite som om vi vore maskiner, mer eller mindre väloljade, och dom mindre väloljade har ibland ett konstruktionsfel. Som man med amfetaminliknande substanser kan få att fungera. Som dom ska.

Det är som om det inte fanns ett undermedvetet. Som om människan är en plan, vid skridskois som man i lugn och ro kan kartlägga och sen säja att du löper 10 procent risk att bli kriminell. Du får se upp så du inte tar livet av dej.

Jag tror att människan är som ett hav, ett väldigt djupt hav, och på botten av det havet finns det en massa förträngda, bortglömda och gömda upplevelser och fantasier.

Kanske kommer det att visa sej en dag att det som ligger därnere på havsbottnen till och med kan gå i arv, att saker som gjort ett stort intryck på oss förändrar och gömmer sej i vårt DNA och sen ärvs vidare.

Jag tror jag har ärvt mardrömmar av mina föräldrar.

Jag är freudian. Sigmund Freud hade fel i mycket – det största felet var att han svek sina patienter, framförallt kvinnliga, som berättade om övergrepp dom blivit utsatta för. Jag tror mängden och intensiteten av berättelserna på hans berömda divan skrämde honom, han fick en inblick i hur det gick till i Wiens borgerliga sängkammare och han uppfann då allt det där med barns fantasier, oidipus och elektrakomplexet, att barn var sexuellt attraherade av sina föräldrar.

Att det liksom var barnen som var snuskiga.

Det var Sigmund Freuds största fel tycker jag.

Men han var historiskt viktig för att han bröt upp det mänskliga psyket och visade på det undermedvetna, att det finns saker i oss som vi förtränger och döljer för andra, att det styr oss mycket mer än vad vi tror. Att önskningar och längtan som förbjuds av moral och vett och etikett inte försvinner, utan jobbar vidare i våra liv under cover.

Allt det där, som ju är grunden för all poesi och konst egentligen, det är som om det inte existerar längre i vårt gemensamma medvetande.

Dåligt mående, missbruk, självmord förklaras med biologiska och kemiska förklaringar.

Och botas med kemi och KBT-försök att ändra tänkandet.

Jag vet inte.

Men jag är freudian. Han var dum och ett barn av sin tid, men vem är inte det.

Jag är marxist också, fast Karl Marx hade fel om en hel del.

Jag kanske till och med är kristen, jag lirar i Katarina kyrka för dom håller en mässa mot svensk vapenexport. Det tycker jag är bra. Fast jag vet att det begåtts ohyggliga brott i kristendomens namn.

Det har begåtts ohyggliga brott i både Sigmund Freuds och inte minst Karl Marxs namn.

Jag har själv erfarenhet av freudianska psykologer. Dom var så bokstavstroende och fyrkantiga så när jag som nioåring observerades av dom när jag tecknade, och inte pallade rita ut alla fingrar på en hand på en gubbe jag ritat utan istället lät handen vara knuten och ritade ett slarvigt streck för att markera skåran mellan fingrarna, skrev dom i journalen "ritar hand i penisform".

Ha ha, inget ohyggligt brott kanske, men roligt.

Värre var det väl med den där härvan runt Thomas Quick som Dan Josefsson så förtjänstfullt redde ut i sin bok Mannen som slutade ljuga. Där en hel grupp freudianer lyckades övertyga varandra om att Quick hade en massa förträngda barndomsupplevelser och minnen som gjorde honom till den mördare han inte var.

Men jag tycker att det är att slänga ut barnet med badvattnet om man helt förkastar detta med förträngda minnen.

Det är klart det finns såna. Många.

Nu ligger då alla psykodynamiska och freudianska psykologer lågt i samhällsdebatten, det verkar som om dom skäms. Pillerförespråkarna och kemisterna på läkemedelsbolagen sitter för tillfället på den så kallade sanningen.

Varken Sigmund Freud eller Karl Marx är speciellt hippa at this very moment, men det kommer ju att ändra sej såklart. Som allting.

Folk kommer åter att åberopa dom som dom gudar dom inte är.

Fan va tradigt.

Människans behov av auktoriteter är oändligt, det gäller också mej, men det finns inget rent och heligt som man kan ställa upp på till 100 procent.

Inte heller det som för tillfället kallas vetenskap.

Jag kan inte förklara världen för mina nu vuxna barn, det vet dom om, sen länge.