Vem kan man lita på?

I veckan läste jag journalisten Linus Fremins blogginlägg Feministmän, sluta gnäll, och gör något i stället, och det sammanfattar i stort sett mina egna åsikter i frågan.

Texten handlar om männen som kallar sig feminister, och det gnäll som framförs över att vi (jag brukar skriva ”vi” när det handlar om ”män” för att inte låtsas att jag står vid sidan av och analyserar opartiskt) inte får tillbörlig uppskattning för det. Som att feministiskt ”engagemang” skulle handla om bekräftelse. Tyvärr verkar det vara så för många.

Linus Fremin och jag verkar ha i stort sett samma inställning i frågan. Jag brukar kalla feminism för ”ett verb”, och Fremin skriver att ”feminism inte är något du är, utan något du gör”. Med andra ord är handlingen viktigare än läpparnas bekännelse, (även om jag själv anser att det finns en poäng i att män kallar sig feminister). Jag har vänner som menar att de mest feministiska killar de haft relationer med är de som inte försökt vara det, utan som helt enkelt har varit kloka och intuitivt jämställda, och framför allt inte betett sig som att de vet bäst. Samtidigt finns det en hord av pålästa snubbar där ute, som snarare använder sin kunskap om genusfrågor för att trycka ner andra. De har lärt sig alla härskartekniker och vet att använda dem.

En anekdot från millennieskiftet: När jag pluggade genusvetenskap 1999-2000 var vi tre killar i en grupp på kanske 25 och det föll sig som så att just vi fick vara med i Aftonbladet under rubriken ”Visst kan killar vara feminister”. Vi diskuterade fram och tillbaka om vi skulle vara med eller inte.

Å ena sidan: Varför skulle vi ta åt oss äran och uppmärksamheten för decennier av feministiskt arbete som mestadels utförts av kvinnor?

Å andra sidan: Tänk om vi faktiskt kunde inspirera några män att fundera mer på jämställdhets- och genusfrågor?

Vi bestämde oss för att vara med och jag har för mig att intervjun blev bra. Däremot tvingades vi sätta ner foten när fotografen föreslog att vi skulle fotograferas i ”Fettan”, en jättelik tygfitta i vilken komikern Claes Malmberg satt och skämtade i ett återkommande inslag i nöjesprogrammet Måndagsklubben på den tiden. Den besvikne fotografen fick plåta oss vid en staty i riksdagens foajé i stället.

Det ska fan vara man och feminist ibland. Men vi borde kanske gnälla mer på hur till exempel kvällstidningsfotografer vill porträttera oss, än på att vi inte får kredd av de som har bättre saker för sig än att svärma för feministkillar.