Tanken är att man ska stoppa käften i något så att ett sug uppstår, så att munnen sväller. Det finns till och med specialtillverkade verktyg för detta, en liten röd plastgrej, man kan beställa hem den på nätet. Trycket gör att läpparna sväller.
Vissa har gått sönder, andra bara blivit svullna, blånypna. På vissa bilder rinner blod, på vissa bilder ser läppen ut att ha gått av mitt itu. Jag tittar på dessa bilder, jag tittar inte på dessa bilder, oavsett om man vill eller inte dyker de upp ändå.
Suget gör att de sväller.
Man kan läsa denna situation på flera sätt. Antingen: som att folk, gemene man liksom, är dumma i huvudet. Att det krävs idioti för att stoppa munnen i en burk på detta sätt, vänta på trycket, vänta på att munnen ska svullna upp och sedan posta det på Instagram.
Man kan läsa det som ett utslag för den press ungdomar känner inför att hålla upp ett visst utseende, att leva upp till det, även om det betyder blåmärken, även om det betyder fullständigt absurda grepp, även om det innebär att åsamka kroppen, eller i detta fall munnen, skada.
Man kan se det som en fortsättning på traditionen och den konstanta strömmen av hyllande av de drag som annars förknippas med svarta personer, så länge de inte syns på just oss: Vi blir jämförda med apor, karikatyrer, vi blir Tintin i Kongo, vi lär oss skämmas, hålla igen, knipa ihop. Lär oss hålla munnen stängd, snärpt, tillknäppt.
Kylie Jenner blir istället trendskapande, får en egen Challenge, får följare som offrar sina läppar för att se ut som henne. Man kan se det som ett hån, när svarta kändisar postar bilder på sig själva som i medier ramas in under rubriken, ”dessa har också hakat på trenden”, som att det vore ett val och inte bara något vissa av oss föddes med.
Man kan prata om skönhetsoperationer, injektioner, hur absurt det är att låtsats att läppar plötsligt bara kan ploppa ut, svälla upp av sig själva, att det finns något djupt oroande i en kultur som accepterar detta, som bara låtsats som att det är så det funkar – att enskilda kroppsdelar bara av sig själva kan svälla, ploppa, plumpa, poppa ut, och precis exakt där vi vill att de ska. Att vi pratar om skönhet på det sättet.
Samtidigt, vad är alternativet? Ofta slutar sådana diskussioner, om skönhet och ideal, alltid med skam. Att man ska skämmas, antingen om man inte lever upp till ideal, eller om man gör det, ännu mer om man aktivt visar att man anstränger sig. Problemet är knappast injektioner, operationer. Det är bara det förljugna som stör, detta att lägga locket på, att låtsas. Att det får folk att stoppa munnarna i glasburkar, allt som kan skapa ett sug, låter trycket växa för att sedan dra ut och hoppas på det bästa.
Att vi pratar om läppennor, om att gå på vattendieter, om att dela en sallad, om att ha kul. Vi borde prata om något annat, något viktigt, något viktigare. Eller inte. Allting skär in i varandra.
Samtidigt: världen brinner, båtar sjunker, gränser stängs. Det finns inga lagliga vägar in i Europa, systemet är inte trasigt, det fungerar precis som det ska, och det är vi alla med rösträtt som ordnat det på detta vis. Det är så vi organiserat oss, det är så vi röstat. I DN publiceras en satir över de drunknade, i Charlie Hebdo täcker nyheten framsidan. De svarta offren är ritade på samma sätt som i Tintin: läpparna är stora och hänger som gummidäck, ner mot havets botten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
