För sju år sedan förändrades mitt liv när jag blev en av de drabbade. Jag kommer fortfarande ihåg telefonsamtalet, mammas rädda röst och beskedet. De tror att de har hittat något. Tiden som följde bestod av rädsla, mer rädsla, chock, lite hopp, inget hopp alls och avslutades med den djupaste avgrunden. För det är vad som händer när den man älskar mest blir riktigt sjuk. Livet som det var innan tar slut, det enda verkliga blir cancern.
Har tumören växt? Har den spridit sig? Kan den opereras, kan den stoppas med kemoterapi, med strålning? Finns det alternativa mediciner som funkar? Kan den där privatkliniken i Turkiet vara något? Eller den där mirakelkuren från en liten by i Bosnien? Alla alternativ blir en möjlighet.
Något måste väl gå att göra? En människa kan ju inte bara gå och dö.
Min mamma försvann från sin arbetsplats, sin krets, sin värld, för att aldrig komma tillbaka. Under de nio månader hon var sjuk försvann även jag. För trots att jag rent fysiskt var på min arbetsplats och gick runt bland mina vänner och bekanta, levde jag i två världar: den som fanns runtomkring mig och alla andra levde i, och min egen personliga, den som få ville kliva in i frivilligt.
Ibland frågade min omgivning; Hur är det med din mamma förresten? Ofta lite för snabbt, eller i förbifarten, som om den som ställde frågan precis hade kommit att tänka på det. Och jag såg den obekväma blicken, det stressade kroppsspråket. Allt det som vittnade om att de egentligen inget ville veta. Så rädda för att bli drabbade. Av min rädsla, min oro, min sorg. Med tiden, och sjukdomens framfart, blev frågorna färre. Ibland var det som ett skådespel, där vi alla låtsades att min värld inte hade rasat, att allt var som vanligt.
Min mamma somnade in i ett sterilt sjukhusrum fyllt med kärlek. Hon var omringad av de som älskade henne mest och vi höll hennes hand medan hon tog sitt sista andetag. Men trots att jag önskade henne vila, för sjukdomen var för övermäktig och hennes lidande för stort, hoppades jag in i det sista att hon skulle övervinna cancern. Jag hoppades så mycket, önskade så hårt, att jag aldrig frågade henne hur hon mådde. Då menar jag inte fysiskt, de fysiska symptomen avhandlades varje dag.
Men hur mådde hon innerst inne? Var hon också rädd för döden?
Jag ville så gärna att hon skulle överleva, skräckslagen inför tanken på att förlora henne, att jag aldrig gav henne chansen att prata om hur hon kände. Så rädd för min egen rädsla var jag, att jag aldrig frågade om hennes. På ett sätt gjorde jag mot henne det som jag hade råkat ut för själv. Det ångrar jag djupt. För hon måste ha vetat att slutet var nära, hon hade också behövt någon att prata med. Och varje dag ångrar jag att det inte var jag.
Efter min mammas död berättade många hur de inte hade vågat prata med mig. De trodde att jag skulle bli ledsen, eller obekväm. Och visst fanns det gånger som jag inte ville. Men i de allra flesta fall välkomnade jag ord av medkänsla, eller bara ett enkelt: jag tänker på dig. Orden gav mig styrka.
Sju år har gått sedan mitt liv förändrades och nyligen berättade en vän till mig att hennes mamma var sjuk. En känsla av panik grep tag i mig. Jag ville fly. Gömma mig. Låtsas som ingenting. Men sedan började jag minnas. Jag mindes alla de som ringde, skickade meddelande, uppmuntrade, lyssnade, tvingade mig att prata, grät med mig och var där för mig. Orden, även det minsta, betydde något, de sa till mig: Du och din familj är inte ensamma.
Så jag tog mig samman, trotsade rädslan och försökte vara där för min vän.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
