Krönika. .

2017-11-19 12:00
Rikard Wolff. Bild: Vilhelm Stokstad/TT
Rikard Wolff.

Varför tvekar Hamlet?

1995 skrev Rikard Wolff denna krönika för magasinet ETC – och den är än idag plågsamt aktuell.

Brutala våldsdåd över hela landet. Palestinsk familj attackerad i Vålberg utanför Karlstad. Peter Karlsson mördad med 64 hugg: — Han tafsade.

Bosnien. Varför tvekar Hamlet?

Tankarna far iväg ner till Göteborg och Teatermässan NOTT-95.

Efter fem akter och ett ändlöst vankelmod får han sin hämnd, mordet på Claudius. Men det är för sent. Alla dör, fiasko och ridå. Är han feg eller finns det något verkligt skäl till att avstå från våld, idealismen borträknad? Jag ska ha två framträdanden samma dag, först om Hamlet i Göteborg, sen Karlstad och en manifestation mot våld och rasism. Jag tittar igenom anteckningar på hotellrummet: paradoxen Hamlet, egotrippen-längtan efter gemenskap, smuts och renhet, verklighet och föreställning, våld eller humanism? För Karlstad har jag förberett en kvarts tal med utgångspunkt från vår egen viljehistoria, hur familjen drevs på flykt från pogromernas Polen. Vidare om samhällets våld, om Vi och Dom, detta förkättrade psykologiska och maktpolitiska instrument, för egen uppbyggnad och tryck av andra. Vi kan inte utesluta grupper ur vår svenska gemenskap och ändå tro att alla ska följa anständiga regler. Säkert klokt, men det räcker inte.

Väckning åtta. Nya rapporter om övergrepp till frukost. Fysiskt våld gör mig alldeles kall. Hur angriper man våld utan våld?

Vad jag saknar i diskussionen är att undersöka våldet som manlig rit. Det går inte att förbise efter Bosnien och efter de senaste årets accelererade våld här hemma. Jag hade en gång en lärare, uppväxt i krig, som aldrig ville sätta på sig kängor. Då tyckte jag det var patetiskt, idag förstår jag honom bättre. Det är samma maktutövning: skräm folk till underkastelse eller tystnad. Tricket är gammalt och vedervärdigt, i familjen som samhället. Stöveltramp är ett och samma usla argument. Män har alltid använt sig av det, mot kvinnor, avvikare eller nationer som skulle kuvas. Vi måste använda vår skräck som en varningssignal för att inte låta oss luras, än mindre kuvas, igen. Var på er vakt mot rasistiska skämt och förakt mot kvinnor och bögar. Det banar väg för stövlarna.

Direkt till mässan och Hamlet. Hamlet ska spelas överallt i år. Beror det på bilden av ett samhälle i sönderfall? Individualisten som längtar efter sammanhang? Den sexuellt ambivalente som slits mellan manligt och kvinnligt, mellan drömmen om en humanistisk värld eller en värld där våldet får styra, när den manliga hedern står på spel? Den moderna teatern har alltid haft problem med gamla tiders heder och ära, det har inte riktigt gått att översätta i 1900-talstermer, men under Stureplansrättegången har begreppen åter fram-stått som reella i de unga männens föreställningsvärld.

Kanske tvekar Hamlet när han ser att han moraliskt hamnar på samma nivå som sina fiender i det ögonblick han får blod på sina händer? I teaterpjäsen, Hamlets iscensättning för att fälla faderns mördare är mördaren plötsligt brorsonen, dvs Hamlet själv. — Vem har sagt att Hamlet måste hämnas? frågar Asko Sarkola, som också deltar i diskussionen. Är det inte hans tragiska felslut? Pjäsen slutar i ett blodbad, den strimma av humanism som funnits körs brutalt över när Fortinbras dundrar in med stöveltramp och kanoner.

Hämtas utanför mässan. Attila, arbetslös elektriker, kör mig till Karlstad.

Vi passerar Vålberg i 110 på motorvägen och kommer till Karlstad i ösregn. På vägen in ser jag plakat om Försoning. Försoning, vackert ord, men underligt i sammanhanget, försoning mellan vilka? Med stålhättorna på skorna?

Snabba intervjuer med lokala media. — Har såna här manifestationer någon betydelse? Självklart, allt har betydelse, kanske ingen stor betydelse, även om varje del kan förefalla betydelselös är helheten viktig, ja, nödvändig. — Håller vi på att få en förlorad generation? Skitsnack, vi håller inte på att få någonting, som vi inte vill. Det är den värsta myten, sakers oundviklighet. Framtiden är inte skriven, historien är det vi själva gör.

Anna och Tommy och Micke, UNDERBARA unga kämpande studenter, drömmen om det goda mångkulturella Sverige, manifestationen en succé för redan frälsta. Jag får en tröja av ett ungt band på buschturné i Värmland och Dalsland. Att prata om nationalistiska hot, förtryck och våld, bland dessa vackra, unga människor i min fridfulla gamla hemstad känns redan obscent.

Snabbt farväl och autografer till de underbara unga i Karlstad.

Kommer hem till Stefan som väntar på mig. Love is the answer. Han har varit brandman och är en riktig karl. Fast han lagar god mat.

Brutala våldsdåd över hela landet. Vålberg. Peter Karlsson. Bosnien.

Varför tvekar Hamlet? Är han dum, eller?