Jag drar efter andan när frågan dyker upp. Får veta att ”de andra” återigen inte begripit. Inte förstått vad hon menat eller hållit med henne.
Det har som vanligt handlat om feminism. Eller invandring eller miljön eller något annat som hon är hyfsat påläst om, men där hennes fakta och argument inte räckt till.
Jag formulerar i tanken svar till mitt barn med stora ord. Om förståelse och perspektiv. Om allas rätt till sin åsikt och att folk inte är dumma i huvudet bara för att de inte tycker som hon.
Men jag pallar fan inte längre.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Vi har pratat om det så många gånger. Det spelar ingen roll om ungen som frågar är nio år eller tretton eller för den delen vuxen. Frustrationen känner ingen ålder och jag känner igen den alltför väl. När diskussionen återigen har slutat med att omgivningen säger: ”Måste du jämt vara så himla jobbig?”
Vi har pratat om den där känslan av att ingen lyssnar. Att samtalet dör för att omgivningen tycks bestå av lobotomerade getter nyss släppta på grönbete. När vi pratar för döva öron och det till slut slår lock för våra egna.
Varför är alla andra dumma i huvudet?
Det undrar vi nog alla numera, oavsett vad vi har för åsikter. För vi har slutat lyssna.
När jag hör frågan från mina barn så slår det mig plötsligt att det är där så många av oss har hamnat nu. Hur vi numera begränsar oss i det som föraktfullt kallas åsiktskorridoren. En korridor som jag själv ser mer som en visserligen tämligen bred motorväg. Ja, för trots att vi är många, många där så finns det gott om utrymme i de gigantiska filerna.
Men de saknar trafikregler och varningsljus. Där finns inget varierat landskap att vila ögonen på när farten börjar förblinda. Inga parkeringsfickor att ta en paus vid, fylla på bränsle och vila en stund. Dricka kaffe i pappmugg och byta några ord med de andra som stannat till. Höra deras resplan, deras historia. Berätta sin egen och jämföra.
Där finns inga möten. Bara en bred fil med en massa människor som kör åt samma håll som jag själv i alldeles för hög hastighet, och ett lika brett fält med mötande idioter på väg åt andra hållet.
Och vi gör likadant allihop. Det spelar ingen roll om vi är antirasister eller homofober. Om vi tycker att Jimpa är en skitstövel eller en hyvens kille. Om vi vet i vårt hjärta att feminism behövs eller är lika övertygade om att den är roten till allt ont.
Ingen är längre intresserad av nyanser. Av gråzonerna och variationerna. Av lyssnandet och av magin som uppstår i ett samtal där den ene plötsligt säger: ”Nu förstår jag vad du menar och du har en poäng. Berätta mer om hur du tänker!”
Jag försöker svara mitt barn att alla är ju inte dumma i huvudet. Pratar om vikten av att lyssna och anstränga sig och bla bla bla och yada yada.
Men hon har redan lärt sig hur tröstlöst det är. Att det är lättare att hålla för öronen och köra på i sin egen fil. Där förstår hon och är förstådd. Diskussionen är visserligen död men det spelar ingen roll för den leder ändå ingenstans.
Och gränsen mellan de båda filerna på åsiktsmotorvägen är mer taggtrådskantad än nånsin. Vi måste hålla oss i den fil vi har valt oavsett vad som sker där. Även om någon där kör för fort, vinglar oroväckande eller till och med kör skitfull, så är vi fast på samma sida.
Och om vi ser något som glimtar till på andra sidan muren. En spännande neonskylt eller en restaurang som lockar, så spelar det ingen roll. Det finns ingen avfart dit längre. Ingen grind att försiktigt öppna, Inget fönster för att se den andra sidan klarare.
Vi har redan bilden klar av hur det ser ut där.
Där är alla andra dumma i huvudet.
