Krönika. .

2017-10-30 18:00

Vägra vara en ”stark kvinna” – och förändra världen

Sluta bita ihop, istället bryta ihop. Visa upp hela trasigheten.

På förekommen anledning: vilka är de ”starka kvinnorna”? De dök upp nu igen härom dagen i de akuta svallvågorna efter den formidabla och fortfarande pågående tsunamin #metoo. Det var visst de som, enligt många tidningar, stod på torgen och vittnade, de som skrek ut sin vrede och uppmanade sina systrar att alltid anmäla.

Men – var det verkligen det? De ”starka kvinnorna”, uppfunna av ett patriarkat som sätter ett underförstått likhetstecken mellan ”kvinna” och ”svag” och därför måste påpeka avvikelsen? Var det kanske tvärtom, de kvinnor som börjat vägra vara ”starka” som fick fart på tsunamin?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag studsar på copyn till en ny utställning med kvinnliga serietecknare på Kulturhuset i Stockholm. Initiativet är underbart – de vill visa en rad framgångsrika svenska tecknare som inte får sina serier publicerade i svenska dagstidningar men däremot i norska. De svenska väljer döda män framför svenska kvinnor. Men denna rad: ”Denna utställning lyfter strippserier från tolv starka, kvinnliga serietecknare, som kommenterar sin samtid med humor och engagemang.”

Som i motsats till alla de svaga kvinnliga serietecknarna där ute?

Vad betyder epitet ”stark” när de sätts samman med ordet ”kvinna”?

En kreddigare version av den ”duktiga flickan”, kvinnor som … ja vad då, inte är svaga, inte bryter samman? Som är storasystrar och förebilder, som gör karriär i den tuffa finansbranschen, slår sig fram inom politiken, biter ihop och kämpar på, antar jag. Det är underbart att det finns de som orkar, de banar vägen. Men vad händer med synen på vad som är normalt inom ramarna för en kvinnas liv och gärning när undantagstillståndet understryks med tjocka streck?

Den där eviga frågan till varje liten tonårs­idol av kvinnligt kön så fort de stuckit nästippen ut i offentligheten: ”Ser du dig som en förebild för unga tjejer?”, och hur de alltid svarar ”Ja, jag vill gärna att unga tjejer ska se att det går att ta för som tjej”, och hur sorgligt det är.

De ”starka kvinnor” som burit släkter genom generationer, de ”starka kvinnor” som räddar sina familjer, försörjer och beskyddar, håller ihop och står stoiskt rakryggade också när det blåser som mest. När ingen annan står där. Det sägs ofta så om kvinnor förr, om kvinnor i fattigare länder, de är så starka. De odlar maten och tar hand om barnen, bygger husen och gräver brunnarna, gör allt när männen sviker, de överlever.

När maten finns och husen är byggda av ett bolag och lönen tickar in även när barnen är sjuka finns det andra sätt att vara stark på. Vara familjens lilla projektledare, ta ansvar för arbetsplatskonflikter och skolproblematik, gamla föräldrar och dåliga stämningar. Inte minst dåliga stämningar. Att tåla ett skämt, låta saker rinna av sig, inte låta sig bekommas.

Vara den ”starka kvinna” som i generationer skrattat lite överseende åt männens allmänna oförmåga. En överseende suck och huvudskakning, ett ”jaja” uttalat med lika delar trötthet och ömhet när en man återigen misslyckats med något basalt i vardagen. Sedan själv ta tag i det och inte förrän det är för sent inse vilken fälla myten om den starka kvinnan gillrat.

Att det hela tiden handlat om att vara den som axlar ansvaret för patriarkatets missgärningar.

Att vara ett offer men vägra erkänna det är också starkt. Det kräver massor av beslutsamhet och viljestyrka att inom sig bära blödande sår med inte visa något utåt.

Men, att falla sönder kan vara nödvändigt. Sluta bita ihop, istället bryta ihop. Visa upp hela trasigheten, den som hela tiden funnits under den fina, blanka yta som kvinnorna med all sin styrka putsat fram.

Så som kvinnorna på torgen och i spalterna gjort den senaste veckan. #Metoo, jag har också, utsatts för sexuella övergrepp, skämts, slätat över, hållit ihop, bagatelliserat och gått vidare. Tack systrar för att ni slutat lägga all er kraft på att hålla skiten samman.

Plus & minus

Plus: Att man kan frossa i dysfunktionella familjerelationer med underbar nattsvart humor i Noah Baumbachs nya film ”The Meyerowitz Stories” gjord för Netflix, med Ben Stiller och Adam Sandler i två ljuvligt sorgliga mansporträtt som storebror och lillebror åt den egocentriske konstnärsmannen.

Minus: Att den mest intressanta karaktären i ”The Meyerowitz Stories”, systern Jean, knappt får något utrymme alls utom i en snabbt avklarad scen där hon berättar om ett sexuellt övergrepp, som raskt utmynnar i de två brödernas barnsliga hämndaktion.