Det första min vän fick höra var att han inte skulle förvänta sig att få ett jobb snart eller räkna med att kunna få ett liknande arbete som han hade haft i hemlandet. Han borde leta efter en praktikplats istället, för då kunde han få lite bidrag under tiden. Min vän ville varken ha praktikplats eller bidrag, han ville ha tips på vart han kunde söka jobb. Han viftade med sina diplom och olika referenser men kände sig besegrad när handläggaren rådde honom att gå in på Eniro.se och söka på bosnier.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Hur menar du? Ska jag söka efter andra bosnier som bor i Sverige?
– Ja, det måste finnas bosnier som har företag, de kan ge dig jobb.
Handläggaren visade hur han skulle göra. Resultaten kom fram på skärmen: bland annat Bosniska Pensionärsföreningen och Bosnisk Islamiska Församlingen. Min vän är varken pensionär, religiös, eller bar någon önskan om att bli medlem i en bosnisk kulturförening. Han insåg att detta jobbsökande var lika effektivt som att ställa sig på Sergels torg och ropa efter jobb. Där tog jobbletandet på Arbetsförmedlingen slut för honom.
Nästan alla hans nyanlända akademikervänner hade hört liknande uppmaningar från olika Arbetsförmedlingar i Stockholmsområdet. De flesta råden handlade antingen om att de inte skulle förvänta sig att få jobb som de var kvalificerade för, eller att de borde söka jobb inom sin "egna" grupp för snabbare resultat. En turkisk kvinna med en master från London School of Economics uppmanades att söka efter svensk-turkiska städföretag. En man från Pakistan med ingenjörsutbildning att leta inom vården. En HR-chef från Iran att söka jobb på pantbank, motiveringen var att iranier är duktiga på att handla med guld.
Min vän ignorerade Arbetsförmedlingen och sökte massvis med tjänster inom olika företag. Inget jobb var för obetydligt. Man måste ju börja någonstans. Åtta månader och över 1 000 ansökningar senare hade han fortfarande inte fått något svar. Han blev inte kallad till en enda intervju. En högutbildad ekonom med relevant arbetslivserfarenhet och flera språk i bagaget började nu söka jobb som diskare och tidningsbud.
Det är enkelt att tro att det handlar om språk. Man måste prata bra svenska. Och visst kan det stämma. Men är det verkligen den viktigaste anledningen? För hur kommer det sig att så många högutbildade människor, som behärskar det svenska språket, inte får de jobb de är kvalificerade för? Inte efter ett, fyra eller ännu fler år? I många fall aldrig. Samtidigt som brist på arbetskraft anges som ett av de största problemen på den svenska arbetsmarknaden står väldigt många kvalificerade människor utan jobb. Enligt en rapport från TCO finns minst en fjärdedel av nyanlända i ett bristyrke. Bland dessa finns bland annat 1 000 civilingenjörer, 1 100 sjuksköterskor och 5 000 lärare. Utbildade människor som kan jobba och som med enkla språkinsatser skulle kunna sättas in i arbete relativt fort. Människor som med all förmodan kommer att få samma råd som min vän.
Vi skämtar om att Sverige har världens mest välutbildade taxichaufförer. Men vad säger det om oss?
Du må ha en examen från Libanons toppuniversitet, du må ha varit chef på den största banken i Serbien, men i rekryteringsprocessen slår du inte den driftiga administratörskillen från Kista. Hans meriter värdesätts. Vi är så övertygade att alla som kommer hit ska lära sig något av oss att vi är blinda inför den kunskap de kan bidra med. Trots att de var chefer och experter i sitt förra hemland verkar deras enda väg till ett kvalificerat jobb gå via en oavlönad praktikplats. De måste bevisa sig. Lära sig. Deras tidigare meriter värdesätts inte, i Sverige är de är studenter. Eller så får de börja köra taxi.
Vad hände med min vän? Efter mångt och mycket fick han till slut ett jobb som motsvarar hans utbildning och kompetens. Via kontakter. Bosniska kontakter. Så någonstans är handläggarna på Arbetsförmedlingen mer kompetenta än någon kunde tro. De vet hur Sverige fungerar.
Men är det verkligen så det borde fungera?
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
