Krönika. Kalle Lind.

2016-12-31 15:00

Uje Brandelius gjorde 2016 bättre

I myllret av vardagens detaljer försvinner den enda som verkligen betyder något: plastdiademet till dotterns dagismaskerad.

2016 var ett bedrövligt år och man griper förtvivlat efter halmstrån och ljusglimtar. En ljusglimt var att Uje Brandelius sålde ut sina föreställningar i Stockholm. Det finns uppenbarligen en efterfrågan på lågmält skruvade musikaliska kontemplationer kring att vara medelålders och medelklass och medelmåttig. Att gödsla sitt dåliga samvete, att vilja men inte orka, att hoppas men inte våga tro.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Smolk i glädjebägaren var förstås att jag själv inte lyckades knipa någon biljett, men jag har tröstat mig med albumet som Uje Brandelius föreställning kretsar kring: Spring, Uje, spring.

Det är spridda tankar från en samtida europeisk halvintellektuell. Uje Brandelius gamla band Doktor Kosmos sjöng om den stora världen och de stora värdena, inifrån en vänsterrörelse som de envisades med att kritisera och komplicera.

De gjorde låtar som hette Kapitalist – nu ska du dö! och handlade om hur skämmigt det var att skrika just så inför sin moster med den egna begravningsbyrån.

De sjöng om att stå och sjunga under Göteborgskravallerna 2001 och kallade dem för "European Socialist Congress 2001".

De ställde obekväma frågor till den egna rörelsen: "Kan vi inte en gång för alla göra upp/med den socialistiska adelskalendern?/Den som säger: ’Det är finare att jobba på stålverk än att ha en fil kand’".

De sjöng till "haschtomtarna" med tovade frillor och graffade villor: "Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen/men du blir nyttig idiot åt nyliberalismen".

Doktor Kosmos påminde därvid om Risken finns, en duo som på 70-talet stod mitt i proggen och häcklade den. I låten Självkritik 2 (framförd som första delen i en triptyk) sjöng de: "Varje medlem har sin egen madrass/Vi bor femton man i en etta med dass/Våran morgonbön lyder: klass mot klass!/Våran aftonbön: finns det mera brass?"

På samma vis framträdde Doktor Kosmos med två tydliga mål: att göra världen 1) till en rättvisare plats och 2) till en roligare plats. Åtminstone det sista lyckades de med ibland.

Med sitt soloalbum har Uje Brandelius både minskat och vidgat perspektivet. Han sjunger om sig själv och därmed för alla. I Diademet målar han detalj för detalj upp en genomsnittsdag, från frukostens tidningsläsande – "mandelmüsli och jordgubbsfil/Iran har skickat en projektil" – över arbetslunken – "Kent rapporterar om allt som har hänt/och presenterar ett styrdokument" – till dagishämtningen: "Hon åt inget mellanmål/och hon måste nog ha en ny overall".

Men i myllret av vardagens detaljer försvinner den enda som verkligen betyder något: plastdiademet till dotterns dagismaskerad. "’Pappa, köpte du diademet?’/’Det var det som var problemet!/Hade så mycket på jobbet i dag/att jag inte hann det som jag sa.’" Bland åtaganden och nödvändigheter sviker man den enda man aldrig vill svika.

Därmed skriver Uje Brandelius under på den gamla parollen "det personliga är politiskt". Han ställer det rentav bredvid vartannat: "En fabrik läggs ner/Det är VM i spjut/Rasisterna blir bara fler/Du vill göra slut". Dessa konstateranden mynnar ut i en fråga vi får vänta in svaret på: "Vad gör det om hundra år?" Kanske allt, troligen inget, men ska det hindra oss från att försöka förändra något nu?

Uje Brandelius har alltid föredragit öppna frågor framför säkra svar, och nu är han öppnare och osäkrare än någonsin. Paradoxalt nog har han aldrig varit så trösterik. Spring, Uje, spring är ett anthem för oss förvirrade men välvilliga, för oss vars oro inga populistiska ledarsidor skriker om att ta på allvar, för oss som lägger pengar i muggar inte för att känna oss goda utan för att vi har vett att ha dåligt samvete över våra privilegier.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

För övrigt upptäckte jag i år, 2016...

... att jag blev genuint blödig av Triads Tänd ett ljus. En sång som jag som ung ironiker hånskrattade åt gick rakt in i hjärtat. Det kan ha varit för att barn och inte Janne Bark sjöng den, det kan också ha varit för att jag ville tro de slitna orden. Även jag tänder ett ljus för den här planeten vi bor på. Om det placerar mig bland töntarna så må det vara hänt.

Kalle Lind
Kalle Lind 

Kallar sig helst skriftställare, liksom ­Strindberg, Kar de Mumma och Jan Myrdal före honom. Andra kallar honom ofta skämtare. Han skriver tv-manus, radiokrönikor och böcker som oftast kan placeras under rubriken ”satir”.