Tomtar, julbockar och lussekärringar

Var tomten bor är en tvistefråga, senaste budet är Kirgizistan. Och hur snäll är han?

Är det något min yngsta dotter är rädd för så är det tomtar. Chockupplevelser vid jul är förstås orsaken; att se någon vagt påminnande om ens förälder iförd märklig mask. Tomten är jättesnäll, säger vi. Är han verkligen det? Vad bygger våra inrotade och heliga traditioner på? Jag googlar ”tomtar” (delvis i brist på krönikeidéer) och hamnar först hos trädgårdstomtarna som började produceras 1872 och, i klassiskt snitt, liknar gruvarbetare. Kvinnliga trädgårdstomtar är en omöjlighet. Hustomten, gårdens beskyddare, var alltid man, liksom skogsrået, vildmarkens beskyddare, alltid var kvinna. Hustomten kunde också kallas puke – smådjävul; en skuggbonde med övernaturliga krafter. Det sades att han var den förste mannen på gården som kom inte till ro efter döden. Om djuren behandlades illa hämnades han, men också om han inte fick smör i sötgröten.

Den svenska jultomten är en kombo av Santa Claus och hustomten och gjorde entré i hemmen på 1800-talet. Santa Claus härstammar från Sankt Nikolas, en givmild biskop som i hemlighet räddade unga kvinnor från prostitution och blev skyddshelgon åt falskt anklagade och tjuvar (som ångrat sig). I en dikt från 1823 beskrivs han som en fryntlig, överviktig man med skägg och röd näsa som tar sig in i hus via skorstenen. Var tomten bor är en tvistefråga, senaste budet är Kirgizistan.

Jultomtens företrädare julbocken ”gav dörrn en smäll” och kom med gåvor. En annan jultradition var att lämna en present utanför porten till den man var kär i, klappa på dörren och sticka därifrån. Av detta ordet ”julklapp”. En populär jullek var att, i smyg, ställa in en halmbock hos grannen, varpå grannen, osedd, skulle försöka lämna den tillbaka.

Den 13 december var enligt folktron en farlig natt då övernaturliga krafter och onda andar var i rörelse. Djuren kunde tala och Lussi eller Lussekäringen – en kvinnlig demon med onda egenskaper – kom ridande genom luften med sina följeslagare. I vissa trakter kom istället Lussegubben. Bråkiga barn skulle akta sig eftersom Lussi kunde ta sig genom skorstenen och röva bort dem. Också gårdar där julföreberedelserna inte var färdiga blev straffade. Ungdomar drog runt och sjöng visor och skrämdes.

Den första skildringen av en mer modern Lucia är från 1820: In trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.

God jul!