Krönika. .

2017-10-02 12:30

Tjejer har överglänst ­killar i skolan länge – men var är belöningen?

”Det är samma låga krav på vad en pojke behöver prestera i skolan som går igen i de låga krav på vad en man ska vara kapabel till för att kunna göra karriär”.

Flickors skolresultat blir bara bättre medan pojkar fortsätter att under­prestera, nya nyheter på ämnet dyker upp varje vecka. Oron sprider sig, hur ska det gå för pojkarna?

Männen förutspås hamna efter i den rasande samhällsutveckling där kvinnor med sin goda utbildning färdas framåt i hög ­hastighet, skinande blanka och kompetenta.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Oron kan kännas befogad, i ett kunskapssamhälle borde rimligtvis de med mest kunskap dominera, sno de välbetalda jobben och kapa åt sig utrymmet i den offentliga sfären.

Fast … varför har det i så fall inte hänt för länge sedan? Och … lurar inte här en övertro på att formella meriter skulle vara viktigare än kön när det kommer till vem som lyckas i det samhälle vi byggt upp?

Jag hör Anna Sjögren, docent vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk­ utvärdering, berätta i ­radion att det här med att pojkar under­presterar i skolan inte är ­något nytt fenomen. Man kan lätt tro det med tanke på hur diskussionen går nu. Men det har funnits ett ungefär lika stort gap ­mellan flickors och pojkars skolresultat så länge man har gjort den typen av jämförelser, och de började genomföras med elever som föddes på 1930-talet.

30-talister alltså. Den som anser att män födda på 1930-talet varit underpriviligierade jämfört med kvinnor ur samma generation, please stand up.

Nä, just det. Vad som hänt, och som skapat debatten, är att kvinnor kapat åt sig en liten smula mer av den gemensamma kakan och därför kanske uppfattas som hotfulla.

Visst har saker förändrats till det bättre, men fortfarande är andelen kvinnliga professorer på Sveriges högskolor enbart 27 procent, trots att flickor under decennier visat sig prestera bättre just akademiskt. Det är en förbättring med elva procentenheter på tio år. Vilket måste ses som ett ytterst försiktigt erkännande av att den som arbetar dubbelt så hårt och gör avsevärt bättre ifrån sig (men tillhör det andra könet) ändå kanske är värd något litet tecken på uppskattning.

Ungefär som de där kvinnliga, hyperbegåvade sidekickarna i populär- och barnkulturen. Som Hermione Granger, alltid dubbelt så skicklig som Harry Potter, som kan få äran att assistera honom när han lite rufsigt och yrvaket utför sina hjältedåd. Eller Tigrinnan i Kung Fu Panda, den verkliga Kung Fu-hjälten, som självklart får stå tillbaka när den sköna snubben Po kommer inramlande och stjäl hennes välförtjänta position som Drakkrigaren.

Som en inskolning till den verklighet där geniala flickor blir klappade på huvudet och kallas duktiga och där vuxna kvinnor erbjuds en plats som möjliggörare och stötte­pelare åt en härligt slarvig och karismatisk man, så att han kan glänsa ordentligt. Jag har sett det hända om och om igen på arbetsplatser. Tigrinnor som krymper ihop, blir ledsna och arga och vänder det inåt, blir erbjudna en stresskurs för att andas sig ur ett strukturellt undervärderande av deras kompetens.

Det är samma låga krav på vad en pojke behöver prestera i skolan som går igen i de låga krav på vad en man ska vara kapabel till för att kunna göra karriär. Samma höga krav på vad en flicka ska prestera för att alls duga som ligger till grund för att hon vänder sin vrede inåt och utför alla de ”tråkiga” arbetsuppgifter som inte leder till befordran och som män slinker undan. Mäns kompetens övervärderas i yrkeslivet, det visar flera forskningsstudier, och då finns ju heller ingen anledning för pojkar att skärpa sig i skolan. Det kommer att gå finfint ändå.

Medan könskvotering till ledande positioner leder till en allmänt ökad kompetens. Mediokra män som glidit förbi tigrinnorna enbart på grund av sitt kön sorteras ut. Hemligheten­ bakom att få pojkar att ­skärpa sig ligger kanske helt enkelt i att bevisa att flickors ansträngningar ger rättmätig utdelning. Att den som är bäst på kung-fu också utnämns till drakkrigare.

Plus & minus

Plus: Att den klassiska arbetarlitteraturen ges nytt liv denna höst, bland annat i Anna Jörgensdotters superba skildring av spanska inbördeskriget i ”Solidärer”.

Minus: Att våldsförespråkande nazisters aktioner ­normaliseras och ­accepteras, också av delar av vänstern.