Krönika. Maria Sveland.

2017-11-20 17:26

Talande tystnad och livsviktiga samtal i spåret av #metoo

”Plötsligt kom den dag då alla sexister äntligen blev avklädda och betraktade som de sexister de alltid varit och är.” Maria Sveland skriver om senaste veckornas samtal.

De senaste veckorna har jag pratat övergrepp med så gott som alla jag haft ett samtal med som varat mer än fem minuter. Frisören, bilmekanikern, tandläkaren, vänner, kollegor – plötsligt har vi utbytt erfarenheter och gamla såriga hemligheter. Förfasat oss inte bara över de förövare vi redan kände till (narcissistiska kulturmän med empati- och missbrukarproblem, skyddade av geniförklaringar och kultur) utan även män som hyllats för feministiska teateruppsättningar och filmer, vars antirasistiska, vänsterpolitiska texter och uppdateringar på sociala medier vi gillat och ibland delat.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Förövarna finns som bekant inte bara inom alla socialgrupper utan även inom hela det politiska spektrat, från vänster till höger.

Sällan har begreppet talande tystnad varit så relevant. Ingen hade väntat sig att SD skulle applådera eller engagera sig i #metoo, inte heller är tystnaden från Mikael Persbrandt, Örjan Ramberg, Tommy Berggren med flera förvånande. Däremot har det varit intressant att lyssna på tystnaden från män som vanligtvis inte drar sig för att dela länkar till feministiska upprop, organisationer, uppsättningar eller texter.

Medan resten av samhället för ett högljutt, livsviktigt samtal finns det de som står tysta och trycker mot en vägg. Det är sorgligt att se men nödvändigt. En uppenbar skiljelinje utkristalliserar sig mellan alla de som åtminstone öppnar upp för reflektion kring sitt ansvar och (icke-)agerande och de som fortsätter vara tysta.

Jag pratar med en äldre vän som var med under den förra revolutionen, på 70-talet, när kvinnor för första gången i världshistorien samlades och berättade om sina erfarenheter av sexuellt våld och trakasserier. Offentliga hearings som anordnades under parollen ”Det personliga är politiskt” som visade att det fanns en struktur bakom varje enskild historia. Samma vibrerande känsla av modig beslutsamhet då som nu. Att bryta tystnaden var livsnödvändigt och helt avgörande och ledde då som nu till konsekvenser. Dåvarande sexualbrottsutredningen som bland annat föreslog att sänka straffen för våldtäkt och legalisera sex mellan vuxna och barn stoppades av en rasande, högljudd kvinnorörelse. Justitieminister Lennart Geijer avslöjades som sexköpare med försmak för unga tonårsflickor.

Min vän som var med den gången menade att hon varit naiv.

”Vi trodde att om vi bara berättade om våra erfarenheter så som de faktiskt såg ut så skulle folk förstå och allt ställas till rätta. Jag har förstått nu att det är precis tvärtom. Ju mer vi berättar och vittnar, desto hårdare slår det tillbaka. När kvinnor berättar om våld så väcker det hat. Jag sörjer den naiva tilltro jag hade på den tiden till människor. Jag trodde på riktigt att de flesta var goda och att ondska handlade om okunskap. Nu vet jag att det inte är så. De ville inte höra. De ville inte att vi skulle berätta.”

Under alltför många år har det varit precis så, när kvinnor försökt att berätta har vi mötts av aggressivitet och misstro. Nu har det äntligen förändrats. Så länge vi var enskilda kvinnor som skrev/debatterade/berättade gick det att ignorera, relativisera, förlöjliga. Vi var isolerade öar, ointressanta gnällfeminister, humorlösa offerkoftor som skuldbelade alla män. Överdrev, kanske till och med ljög.

När vi nu för första gången i världshistorien gått ihop och visat på en enad, bred front blev det till slut omöjligt att förneka längre.

Plötsligt kom den dag då alla sexister äntligen blev avklädda och betraktade som de sexister de alltid varit och är. Plötsligt gick det inte längre att gömma sig bakom ”konstnärlig produktion”.

Plötsligt kom den dag då alla ser vilken maktfullkomlig tyrann producenten Peter Aalbaek Jensen är när han försvarar sina sexuella trakasserier och smiskpedagogik med att ”det ligger i min natur”. Att filmbolaget Zentropa som haft som motto ”Di som boller sammen håller sammen” plötsligt betraktas som ruttet och sexistiskt. För bara några veckor sedan ansågs de fortfarande vara ett av de mest intressanta, nyskapande filmbolagen i världen. Ett filmbolag som världsstjärnor gladeligen jobbar med.

Inte undra på att Aalbaek Jensen nu gråter och skriker om ”asexuella socialdemokrater” och ”kollektiv kastration”, ”inkvisition” och ”häxjakt” (ett tema Zentropa även gjort ett antal filmer om. Se till exempel Tomas Vinterbergs ”Jakten”). Det gör ont när knoppar brister, men ännu ondare för bergatroll att falla ner för det höga berget. Och ja, jag skrattar hela vägen till kvällsmötet med Feministmaffian.

För första gången har ett samtal påbörjats som vi inte ser något slut på. Tänk att den dagen faktiskt kom! Tänk att alla som på olika sätt bidragit till att synliggöra våldet, alla steg som tagits ett och ett, som ibland känts så försvinnande obetydliga och hopplöst små, att de faktiskt spelade roll. Utan historiens alla modiga kvinnor som vägrade att vara tysta hade vi inte kommit hit idag.

Plus & minus

Plus: Att se hur kvinnor i bransch efter bransch bryter tystnaden.

Minus: De som fortfarande tror att det går att gömma sig genom att vara tysta.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.