Krönika. Maria Sveland.

2017-01-02 18:00

Tack och hej, du kalla, giriga, mörkermannaår

Tänk om människor helt enkelt slutade förlägga sitt eget inre mörker utanför sig själv. Om människor la av med att projicera sin egen känsla av litenhet, skam och rädsla på andra människor.

Äntligen kan vi säga tack och hej 2016, du vinterkräkiga, kalla, kärlekslösa, giriga, mörkermannaår. Du kommer gå till historien som ett av de sämsta i mitt liv på många olika sätt och jag är glad att det äntligen är slut. Att vi nu kommit till den punkt då vi får gå skilda vägar. Må mina farhågor om eftersläpande konsekvenser vara överdrivna, må du förvandlas till en betydelselös parantes i historien. Vi säger så. Vi hoppas det.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Jag förstår inte hur det kunde bli så här illa, värre än vi befarat på så många sätt. Jag förstår inte och ärligt talat så börjar jag bli less på att ständigt försöka förstå, jag är less på den överdrivna förståelsen, den som gränsar till överacceptans och som just nu slukar miljarders människors energi åt tid. Jag fattar att vi vill analysera och förstå när saker och ting går riktigt illa, det är det vi gör för att sorgen ska bli hanterbar.

Men samtidigt är det något knas med att så många människor i den här världen just nu ägnar så väldigt mycket tid och energi åt att försöka förstå. Som om vi kunde undvika rädslan och kaoset genom att ägna överdrivet mycket tid åt att förstå.

Jag har själv sysslat med alldeles för mycket förståelse ända sedan skolåldern. När killarna bråkade och slogs blev vi uppmanade att försöka förstå dem. De menade inte så illa. Det fanns en massa orsaker. Därför. Att förstå har länge varit en del av mitt förhållningssätt i så väl relationer, yrkesliv som gentemot omvärlden. Det ingår i den sexistiska socialiseringen som kvinna att lära sig förstå (och acceptera) orättvisan. Det finns nämligen så många bra skäl som vi blir slagna med för att få oss att förstå.

När kvinnor blir hotade eller hatade uppmanas vi att förstå att det är utmanande för en del män att vi tar plats och syns och hörs. Därför.

När feminister försöker ta upp problemen med mäns våld, hat och hot möts vi ofta av en uppmaning om att försöka förstå hur misslyckade, missförstådda, små och kränkta de känner sig. Därför.

När kvinnor blir våldtagna ombeds vi förstå att han som gjorde det inte förstod att du sov/inte ville/var för full. Därför.

När en sexistsociopat som Donald Trump mot alla odds blir USAs president och hela världen skakar inför det ofattbara och de möjliga konsekvenserna, ägnas otaliga artiklar och sändningstid åt att försöka förstå hans väljare. De kände sig misslyckade, missförstådda, små och kränkta. Därför.

När olika versioner av högerpopulistiska, nationalistiska, nyfascistiska partier växer runt om i Europa så måste vi förstå att dess väljare känner sig misslyckade, missförstådda, små och kränkta. Därför.

Problemet med den överdrivna förståelsen, den som gränsar till överacceptans, är att den ofta är ensidig och könad. Det är kvinnor som uppmanas förstå (och acceptera) mäns verbala och fysiska våld, och förödande egoism. Det är kvinnor som uppmanas förhålla sig till orättvisorna som om de vore ett slags naturfenomen som helt enkelt inte gick att förändra. Det är vi som måste förstå de små, vita kränkta männen. Från skolgårdsbråk till presidentval. Men någon gång, någonstans är det kanske dags att helt enkelt lägga ner. Den överdrivna förståelsen leder inte framåt, den tycks snarare hindra förändring och cementera orättvisa maktförhållanden.

Tänk om vi istället provade en ny tanke: tänk om människor helt enkelt slutade förlägga sitt eget inre mörker utanför sig själv. Om människor la av med att projicera sin egen känsla av litenhet, skam och rädsla på andra människor. Prova att förstå det.

En ny helt annan tanke: tänk om de lättkränkta, våldsbenägna sexistsociopaterna är så överkänsliga att de till slut ödelägger allt för sig själva.

Donald Trump har redan visat gång på gång hur lättkränkt han är, han tål inte ens att ett humorprogram som Saturday night live gör parodi på honom, utan känner sig manad att twittra ”Det här var inte kul!” efteråt.

En president som inte tål vanlig satir kommer med stor sannolikhet implodera inom några månader. Eller åtminstone bli utbränd eller få en hjärtattack. Och i så fall, är det möjligt att det blir nyval. Och i så fall är det oväntat men möjligt att Michelle Obama blir president. Och precis som Donald Trump utsett den ena osannolika snubben efter den andra som rådgivare, förtrogna och ministrar, så kommer Michelle Obama utse Beyoncé till justitieminister, Lena Dunham till vice president, Jane Fonda till stabschef och Dolly Parton till utrikesminister. Det måste man förstå.

Sedan kan världens alla tyckare och analytiker och kommentatorer ägna oceaner av tid åt att försöka förstå hur det kunde bli så här. Och medan de ägnar all sin energi åt att försöka förstå, genomgår världen en revolution som de missar eftersom de var så upptagna med att försöka förstå vad det egentligen var som hände.

Plus & Minus

Plus: Den elektriska värmefilten och Ett päron till farsa firar jul.

Minus: Att januari ligger framför oss.

Maria Sveland
Maria Sveland 

Är journalist, debattör och författare. Skriver krönikor för Dagens ETC.