Krönika. Rebecka Bohlin.

2017-05-18 18:45

Ställ hotarna inför rätta – ge skydd när det är motiverat

”Hon har kidnappats, fått en pistol upptryckt mot sitt ansikte, utsatts för sabotage och en rad mordförsök. Men hon backar inte.”

När jag gick igenom ett svalt, vårsoligt Bilbao, svävade min tanke iväg till en gammal actionfilm från 1996, Eraser, i vilken Arnold Schwarzenegger levererar en härlig replik:

– Nobody screws with the Union.

Och så skjuter han med sin k-pist från höften.

Hjälten.

Beredd. Som inte backar för något. Kapabel att försvara sig. Och att attackera.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Nu är jag på väg för att möta en sådan hjälte. Åtminstone är det vad jag föreställer mig.

Lydia Cacho, från Mexiko, är en av världens mest hotade journalister, till följd av att hon avslöjat en lång rad pedofiler och maffians koppling till trafficking.

Hon har kidnappats, fått en pistol upptryckt mot sitt ansikte, utsatts för sabotage och en rad mordförsök. Men hon backar inte. Hon bor kvar, fortsätter skriva, vägrar att flytta på sig.

Hur lik är hon fiktionens actionhjälte? Det undrar jag.

Inte alls, visar det sig. När vi möts har Lydia Cacho haft en tuff natt bakom sig, sovit dåligt. Hon dras med mardrömmar. Drömmar där hon är jagad. Periodvis har rädslan lett till värk i kroppen som blivit så kraftig att hon varit inlagd på sjukhus. Hon är rädd, självklart, hon har anledning att vara det.

Att hon inte flyttar på sig har inte med det att göra.

Jag reste våren 2014 runt i Sverige, men gjorde även några internationella avstickare, för att intervjua journalister, bloggare, komiker och andra opinionsbildare som utsatts för hot, hat eller våld – och som ändå står kvar, eftersom jag skrev en bok i ämnet. Den fråga jag utforskade var: Finns en gemensam nämnare hos de som förmår stå kvar? Eller med andra ord: Vad krävs för att en utsatt opinionsbildare ska kunna stå kvar?

Frågan aktualiseras av flera händelser den senaste tiden.

Som att Håkan Slagbrand, mångårig reporter på Vestmanlands Läns Tidning, misshandlades i sitt hem i måndags. Några veckor tidigare, den 21 april, hade hans bil stuckits i brand. Misstankarna riktas mot att gärningsmän reagerat mot hans nyhetsarbete i ett uppmärksammat kriminalfall.

Och som att Anton Johansson i förra veckan valde att avgå från posten som ordförande för RFSL Stockholm. Efter att en tid ha mottagit anonyma meddelanden av hotfull karaktär på sociala medier upptäckte han och sambon att deras lägenhet utsatts för skadegörelse. Det blev droppen.

Håkan och Anton är inte ensamma. Kriminalreportrar är en grupp som är särskilt utsatta för hot och hat. Andra grupper är ledarskribenter, journalister som granskar högerextrema, kvinnor på höga positioner – samt alla som exponeras stort. Mest utsatta för hot och hat är kvällstidningsjournalister. Men alla som omfattas av någon diskrimineringsgrund, till exempel homosexuella, är dessutom potentiella måltavlor för hat.

Måltavlorna är människor, och människor känner rädsla. Liksom Lydia Cacho sätter de andra jag träffar, ord på denna rädsla. Så varför är det ändå så många som – trots det – förmår stå kvar?

Att de har en övertygelse att inte vika sig för hot och hat är naturligtvis en viktig beståndsdel, men den delas ju – i princip – även av de som faktiskt väljer att ta ett steg tillbaka.

Anledningen till att människor står kvar är snarare att de är beredda att betala ett högt pris för egen del – men framför allt möjliggörs detta av att de får ett stöd. 

Fysiskt stöd kan handla om säkerhetsdörrar, larm, kameror eller vakter. En journalist jag intervjuade utrustades av sin redaktion med en bombsäker bil och två livvakter. Där fanns en reell fara för hennes liv och redaktionen anslog de medel som krävdes.

Men det fysiska stödet räcker inte. Ett psykosocialt stöd är nog så viktigt. Alla jag intervjuade satte ord på att det behövdes. Hatet äter sig in och riskerar att förvandlas till självhat. Varför är jag så utsatt? Har jag gjort, eller skrivit, något fel? Omvärldens stöd är på ett mentalt plan fundamentalt.

Vi lever med hot och hat, vi lever även med våld mot kända och mindre kända opinionsbildare. Att några tar ett steg tillbaka är inte konstigt. Det är mänskligt. Det hotar inte demokratin – så länge vi turas om att stå där längst fram i korselden ett tag. Alla kan inte stå där länge. Andra hänsyn måste ibland tas i livet, till exempel hänsyn till familj. 

Men redaktioner och organisationer kan inte backa. De måste anslå de medel som krävs för att deras anställda, företrädare – och frilansare – ska kunna stå kvar.

Idag görs detta i allt högre utsträckning, det går framåt.

Men ska det vara en privat utgift för en organisation eller ett mediaföretag?

Det vi behöver nu är en upptrappad insats från polisen och rättsväsendet: Utred anmälningarna, ställ hotarna inför rätta. Ge skydd när det är motiverat. Analysera radikaliseringen i hatarnas nätmiljöer. Och ställ upp med att göra professionella riskbedömningar.

Bäst

Tanken om att njuta av sin egen talang i stället för att älta tillkortakommanden i livet. Skön ingång!

Sämst

40-timmarsveckan. Min ilska bara växer: Hur kommer det sig att vi ännu inte fått till en generell arbetstidsförkortning, när alla argument talar för?