I de sociala mediernas gryning, för cirka ett årtionde sedan, fanns en utbredd optimism om hur de skulle jämställa och demokratisera det politiska samtalet. Kanske framförallt vänstern, anarkister och pirater satte stora förhoppningar till att demokratin skulle vitaliseras.

De förhoppningarna har kommit på skam rätt ordentligt, av flera skäl. Dels har alla kanaler proppats igen av kommersiella intressen, de sociala medierna fungerar som en oavbruten kundundersökning, all rörelse spåras och i akuta fall censureras kritiska budskap. Lägg till det att extremhögern, som var nästan fullständigt bannad i mainstream-forum (för att inte tala om på kultur- och debattsidor), har haft ett enormt försprång. 

I takt med att politiken förytligas och handlar allt mer om personligt varumärke, trovärdighet och grodor som punktmarkeras, tas ur sitt sammanhang och uppförstoras, är anonyma användare det som skapar asymmetri.

Att ge sig in i diskussion med någon på sociala medier om ”massinvandringen”, ”smygislamiseringen” eller bara allmänfeministiska frågor är inte givande, men att göra det i eget namn med okända är som att spela fotboll i hårt lutande uppförsbacke mot skiftande motståndarlag; du måste spela mästerligt för att få upp bollen till mål, varje argument ska vara klockrent och du får inte provoceras medan osynliga spelare kan glidtackla dig eller ta bollen med händerna. 

Rent konkret handlar politiska samtal på sociala medier inte om att övertyga eller att komma till insikter, utan om att få någon annan att förlora. 

Det säger sig självt att någon som är anonym inte har något att förlora; det finns ingen prestige som förloras, ingen företrädare för en politisk rörelse som tappar anseende. Högerextremismens struktur på alla nivåer på internet är som ett spegelglas, som det bara går att se igenom från ett håll. På det sättet dikterar de helt när diskussioner tas, vilket bara görs när de kan vinnas. Avpixlat tar upp ALL kriminalitet som bekräftar deras överordnade teser om ”massinvandringen”, ”smygislamiseringen” och ”lilla Saltsjöbadsavtalet”. Omvänt rapporteras inget som nyanserar. Alla högerextrema kommentarsfält, som låtsas dra en lans för yttrandefrihet, raderar kritiska inlägg. Fria Tider har till exempel inte ens ett fungerande kommentarsfält. Den lutande fotbollsplanen igen.

Under en längre tid har en diskussion om skyddade rum pågått i svensk feminism, en tanke som ofta definieras på väldigt olika sätt. Att en student ska slippa viss litteratur på högskolan är för mig ett rätt konstigt krav att ställa. Kanske än konstigare att kräva det och samtidigt motsätta sig att vårdpersonal ska kunna slippa utföra vissa uppgifter på grund av samvetsfrihet.

Och samtidigt: självklart kräver politisk organisering att en grupp kan avskilja sig. När folk protesterar mot att kvällstidningarna publicerar identiteter på folk som skrivit hotfulla och hetsande kommentarer på nätet vilar det ju likaledes på en tanke om att vissa forum ska få vara skyddade rum. När blir det okej att dölja sin identitet? Det enkla svaret är att det alltid är det, men att om något uttrycker hets och hot är det okej att ta reda på vem som står bakom. 

Men frågan är så klart vidare än så: går det att bygga sociala rörelser där folk döljer sin identitet? 

Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Den arabiska våren skulle ha krossats på nolltid om folk inte kunnat dela information anonymt. Omvänt gör samma anonymitet att infiltration och desinformation är enklare än någonsin. Desinformation, falska identiteter och uppgifter har varit centralt för krigföringen i Ukraina. Zapatisternas uppror i Chiapas i Mexiko vilade, precis som klassisk gerillakrigföring, på att de som ledde kampen gömde sig bland resten av befolkningen, så att ledarskapet inte skulle kunna decimeras. 

Vad kan man dra för slutsatser av allt det här? Inga tvärsäkra, men några hållpunkter: 

1) Sociala medier och nätet är utmärkta för nätverksbyggande och delande av texter. Men de är urusla för diskussioner för fördjupad förståelse. 

2) Blocka troll, provokatörer och hotfulla innan de kan förstöra möjligheter till konstruktiva samtal. 

3) Även aktivister med de starkaste socialistiska, feministiska och antirasistiska bevekelsegrunderna kan skapa drev och gå till personangrepp. Det finns fortfarande en föreställning att det som sägs på internet inte är på riktigt. För att skapa ett meningsfullt kommentarsfält, ha tydliga regler och moderatorer, precis som ett offentligt möte har mötesunderlättare eller ordförande. 

4) Se till att ha målsättningar för handling bortom det digitala! 
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.