BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nu var jag sarkastisk. Anledningen till att jag måste påpeka det är att den 9 november, eller däromkring, fick ironins tidevarv ge vika för en ny tid av gravallvar. Det hände någon gång mellan valet av en orange miljardär till Vita huset och myndigheternas fördömande av ursprungsamerikanska demonstranter vid Standing Rock, under den nuvarande administrationen. Så tyvärr måste jag vara tydlig: Nej, jag tror inte att "identitetspolitik" är det största hotet mot den västerländska civilisationen. En del människor tror dock verkligen det och anstränger sig för att poängtera att denna geopolitiska katastrof skulle ha kunnat undvikas om vi alla varit mindre nogräknade vad gäller homosexuellas och kvinnors rättigheter och svarta liv och fokuserat på de frågor som har betydelse för riktiga människor. Riktiga människor är, så klart, människor som inte är kvinnor, homosexuella, bruna eller från ett annat land. Ni vet, de människor som verkligen har betydelse.
I kölvattnet efter flera på varandra följande segrar för den korrumperade extremhögern, håller kommentatorer från alla sidor av den självbelåtna debattörkåren "identitetspolitiken" ansvarig för den katastrof som står för dörren. Vad de verkar mena med detta är "politik som har betydelse för människor som inte är vita män i småstäder". Jag har alltid tänkt att det är politik helt enkelt, men enligt Mark Lilla, i New York Times, har jag misstagit mig. Mångfald, skriver Mark Lilla, är:
"En utmärkt moralpedagogisk princip – men katastrofal som grund för demokratisk politik i vår ideologiska tid. På senare år har den amerikanska liberalismen slirat in i ett slags moralpanik gällande etnisk, köns- och sexuell identitet, vilken har förvrängt liberalismens budskap och förhindrat den från att bli en enande kraft som är kapabel att regera."
Det här är en tanke som fått anmärkningsvärt starkt fäste tvärsigenom en ostyrig och splittrad vänster: tanken att frågor kring etnicitet, kön och sexualitet i bästa fall är en distraktion från klasspolitiken och i värsta fall en borgerlig tendens som kommer att förstöras efter revolutionen. Logiken är att genom att fokusera på frågor kring social rättvisa har den politiska klassen övergivit "riktiga" arbetande människor och drivit dem in i ekonomiska svårigheter.
Denna uppfattning är ohyggligt felaktig och det värsta är att den är fel i rätt riktning, en tankegång som håller sig på rätt spår tills den brakar in i vallarna bredvid stationen. Den politiska klassen har verkligen gett vika och låtit kamikazekapitalismen förstöra livet för arbetande människor världen över. Identitetspolitik, däremot, har inte mycket med den fegheten att göra. Att de två nu är sammankopplade i den folkliga föreställningen är något som vänstern måste stå till svars för.
All politik är identitetspolitik, men en del identiteter är mer politiserade än andra. Uppfattningen att politiken kring identitet och tillhörighet har tillåtits övermanna till synes obändiga frågor kring klass, makt och fattigdom är faktiskt helt felaktig – men det här är inte ett problem för den traditionella vänstern. Det är ett problem för den traditionella högern, som i århundraden bedrivit en söndra och härska-strategi och ställt vita arbetare mot svarta och bruna arbetare, män mot kvinnor, inhemska medborgare mot utlänningar i en hierarki av offerskap som avleder energi och ilska bort från de kapitalintressen som finansierar hela systemet.
Som journalisten Michelle Garcia konstaterade, som svar till Mark Lilla i New York Times:
"Attacken på politisk korrekthet passar in i den brännmärkning av identitetspolitik som Donald Trump ägnade sig åt under sin kampanj. Trumps seger byggde på att förbinda en kultur av rasism och sexism med ekonomisk oro och bakslaget mot nyliberalismen."
Det är ett bägarspel. En bluff. Det började inte med Donald Trump, men fastighetsmogulen och mästaren på sociala medier-utbrott har drivit det till dess logiska slutsats. Den blivande presidenten och hans medresenärer och sugar daddies har bedrivit politiskt bedrägeri mot hela västvärlden. De har kommit undan med det – som alla skickliga bluffmakare gör – genom att få oss att tro att det var vårt eget fel för att vi var så naiva.
Det är, i viss mån, lugnande att tro att allt är vårt fel. För om allt är vårt fel för att vi varit för politiskt korrekta, för måna om "mångfald" – om det var liberaler och vänstern som förstört allt genom att lyssna på de där gnällande hippiesarna med sina patschulidoftande ideal om rättvisa och tolerans och om att polisen inte ska skjuta ihjäl unga svarta män utan anledning – kan vi bli tvungna att ställas inför den mycket mer skrämmande uppfattningen att det som händer faktiskt är bortom vår kontroll. Istället så uppmuntrar de som borde veta bättre de mest utsatta att slänga sig framför bussen för allas bästa. Det här är inte bara stötande, det är också dumt.
Sanningen är att social och ekonomisk rättvisa inte utesluter varandra. De som är beredda att offra den ena för den andra kommer i slutändan inte ha någon av dem, vilket naturligtvis är vad de skrupelfria narcissisterna som manspreadar vid maktens portar räknar med. Den breda politiska vänstern har i generationer misslyckats med att besvara de grundläggande ekonomiska frågorna som – det är chockerande, jag vet, men låt mig få förklara – påverkar livet för alla människor, oavsett etnicitet, kön och bakgrund. I generationer, ställd inför den senkapitalistiska hegemonin, så var det enda den realistiskt kunde åstadkomma att rucka systemet stegvis, att göra tillvaron lite mer rättvis för individuella grupper, utan att utmana de strukturella ojämlikheter som från början skapade orättvisan. Detta måste förändras och det snart. Inte bara på grund av "fina moraliska principer". Att försöka rätta till den ekonomiska politiken utan att ta sig an den strukturella ojämlikheten är inte bara moraliskt omdömeslöst – det är en intellektuell konkurs.
Etnicitet, kön och identitet är inte sidofrågor i den rådande krisen. Tvärtom. Kapitalismen har alltid delat upp sin arbetskraftstillgång utifrån etnicitet och kön för att säkerställa att vi inte börjar bränna våra vävstolar i orostider – det är betydligt säkrare att vi tänder eld på varandra. All politik är identitetspolitik och det här är inte rätt tid att överge våra åtaganden för kvinnors rättigheter, etnisk rättvisa och sexuell jämlikhet. Det är nu vi tar nya tag. Kampen mot bolagens nyfascism som strömmar ut från varenda tv-apparat kan inte vinnas om liberaler, vänstermänniskor och aktivister för social rättvisa vänder sig mot varandra. Det är en kamp som vi vinner tillsammans eller inte alls.
Texten har tidigare publicerats i The New Statesman.
Översättning: Jenny Cleveson
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
