Det stod en man utanför mitt fönster. Löven föll, ännu en gång, på spisen stod en stor gryta med älgkött och kokade. Mannen sniffade i luften, han hade nåt girigt i ögonen:

– Vad det doftar gott!

Jag bjöd inte in honom, jag gillar honom inte. Han är en stor markägare härute, som har förstört skogen han äger. Den skog mina barn lekte i när dom var små och där vi brukade plocka svamp är nu kalhuggen och plöjd. Det ser ut som nånting från slagfältet i Verdun.

1914. Ni vet, en söndersprängd jord med skyttegravar och lera. Men nu var det 100 år senare, det måste man komma ihåg. Jag slapp stå med mössan i hand när ägaren kommer på besök. Han babblade på, om Förbifarten.

– Dom måste ju bygga den, utvecklingen kräver det, sa han.

Jag orkade knappt argumentera mot honom, jag ville att han skulle gå.

– Jag tror inte som du, bilen som fenomen är på väg ut. Bensinen är snart slut förståru, sa jag, medvetet överlägset.

– Ja, alltså jag var nere i Tyskland nu, sa han helt oberörd. 200 knyck på autobahn, man är igenom hela Tyskland på några timmar.

Han kände sej nog väldigt fri i sin bil, bensinpengarna är peanuts för honom. Än så länge. Just den där känslan av individuell frihet förstår man ju.

Känslan man själv haft när man suttit i en bil, på väg ner till Malmö. Jag har inget körkort, har alltid suttit bredvid, men i alla fall, fantasin man delar med chauffören och dom andra i turnésällskapet: Vi skiter i spelningen i Malmö, vi bara fortsätter över bron, sedan över till Danmark, Tyskland ... ända ner till ... Andalusien! Jag vill sitta och dricka kaffe på ett berg i Andalusien och se svarta fåglar lyfta upp från dalen nedanför, när solen sänker sej. Det behöver inte vara så varmt, det är ju fan snart november, vad kan man begära. Men så att man kan sitta ute i solnedgången om man har en tröja på sej?

Men här stod jag uppe i Sverige och kokade en älg. Friheten man får av bilar är väldigt illusorisk, eller den är i alla fall villkorad.  Man måste ha stålar till soppa och man måste ha ett id-kort som det står EU på. Det är det inte alla som har. Det är klart att folk på landsbygden måste få köra bil. Problemet är bara att ju färre som åker buss och tåg, ju lättare är det att lägga ner linjerna. Och det rullar miljontals ton med varor på E4:an som lika gärna hade kunnat åka tåg. Men utan bil hade den här älgen inte hamnat i grytan här på min spis. Så jag ska väl hålla käften, antar jag.

Och det gjorde jag, jag sa oj det kokar över till mannen utanför fönstret, han ville snacka, jag tror han ville snacka lite skit om en annan granne och konspirera lite om bygglov. Men det sket jag i, jag stängde fönstret och ägaren lommade iväg. Jag njuter av att skriva Ägarn lommade iväg. Det är det som är den stora skillnaden mellan 1914 och 2014, man slipper stå med mössan i hand.

Jag är inget helgon. Jag är jävligt trött nu, jag gav järnet, spelade som fan innan valet och nu är jag tamejfan lite utbränd. Som Jimmie. Det vore skönt om Jimmie gjorde som jag och höll käften. Jag ska fan ta mej ett nytt friår, eller jag ska räkna slantarna från turnerandet i sommar, och se hur länge jag kan va ledig. Köpa ett interrailkort, det kommer väl att bli jävligt krångligt förstås, SJ har ju blivit ett slags reklambyrå för flygbolagen, men jag ska bita ihop och sätta mej och vänta i telefonkön till deras callcenter i Litauen, och där ska jag beställa mitt interrailkort efter många om och men.

Mina barn får sina frysar fulla med älgkött och jag ska sätta mej och dricka kaffe på en hotellterass i Andalusien. Och se solen sjunka i väster.