Sin egen smärtas logik

Skymning. Utanför leker fåglarna i cirklar, ibland pulserande. Närmre varandra, sätter sig en stund, sedan igen i spiraler och expanderande, bort, sedan ihop igen, dansar. Njuter av tystnaden.

Tystnad, denna förbannade tystnad som uppstått när man berättat om något jobbigt. De tittade inte in i ögonen, gjorde de det var de ändå någon annanstans. Jag tror de försökte fly, vred lite på munnen och såg så obekväma ut att jag kände mig koka av ilska samtidigt som att jag drunknade av sorg, pulserande löste lågorna och tårarna ut varandra.

När man redan är lite överstressad eller nere, kanske vemodig, har saker verkligen en tendens att fastna. För några veckor sedan satt jag och var översköljd av skam, kände hur hjärtat plötsligt svullnade upp och skavde mot revbenen när jag insåg hur lite jag pratat i telefon med familjen, hur sällan jag faktiskt pratade med vänner. Även om jag försökte påminna mig om att det inte var oreparerbart, uppenbarligen lever jag ännu och folk hade inte lämnat mig, blev sorgen total, MIN BROR MÅR DÅLIGT OCH JAG HAR INTE RINGT blev allt som existerade i hela världen. Jag kände hur långt bort alla var, en malande ensamhet, som jag försökte påminna mig om inte var total. Men det är poängen. Ensamma tankar i en ensam kropp kunde inte förmå slå undan känslan helt, bara trösta lite. Det redan dåliga humöret är starkt i sin totaliserande, essentialiserande verkan på i synnerhet det man upplever vara dåligt eller skavande. Att komma över sin egen smärtas logik är verkligen en konst som är så oerhört kroppslig, och inte får utmynna i att vi försöker med våld tränga undan dess realitet och sanning, just där och då.

Ja den mörka grunden enligt vilken allt bedöms får oss att förlora perspektivet. Det räcker inte med abstrakt kunskap, det behövs kroppsliga uttryck, en praktisk återverkan. Och det är nu jag minns varför jag ändå tyckte min mor vara så nära och delande trots att hon sällan pratade om sig själv eller grät framför mig – hennes smärtor och sorg var svidande närvarande, hennes kropp varm när jag försökte massera den. Och att hon delade åtminstone det, och skrek när hon hade ont är jag faktiskt glad för idag. De stärkte och gjorde mig sensibel på samma gång.

Det är lätt att glömma hur man gjorde det där direkta delandet, våga ”förstöra stämningen”, gå över den föreställda gränsen och berätta även om risken finns att folk blir tysta, vänder sig om, låtsas som ingenting. Häromveckan grät jag ut i en väns famn och kände mig nästan som Tyler Durden (i Fight Club) när han går till olika stödgrupper för att få gråta ut. Trots att det faktiskt var en vän förstod jag att även jag har slutat dela min sorg. Frågade mig, vilken värld lever jag i egentligen, har jag krupit in i mitt tomma skal nu igen? Jag förstod hur den var till fullo först när jag nyligen ännu en gång vaknade till efter den där samtidigt stickande och kontrastrika som dimmiga tillvaron jag hade varit i, den som så liknar de deprimerade årens värld. Och då, vid uppvaknandet kom det, det där nästan galna skrattet, så innerligt och levande att man nästan vill gråta av lycka.