Krönika. Nathan Hamelberg.

2014-09-14 11:52

Säkert är att välfärden inte bara kan återställas, den måste återuppfinnas

Det ideologiska projektet under åtta år har varit att göra individen ansvarig för sin situation och samhället ansvarslöst.

Sverige är radikalt annorlunda mot hur det var 2006. Arbete ser annorlunda ut. För alliansen, som dömde ut statliga subventioner för att hålla Saab flytande och rädda jobben, har subvention av hushållsnära tjänster för överklassen varit central. Idag har vi subvention av massproduktion av tjänster i delar av folkets hem, med städning, barnpassning och läxhjälp och så vidare. Att hjälpa överklassen i deras privata hem, med subventioner från det gemensamma, ses som arbete. Att välkomna människor på flykt ses som att vi ger bort välfärd.

Näringslivet har talat om privata och offentliga sektorn som närande och tärande i trettio år. Lustigt nog går välfärdskapitalisterna med vinst just genom offentliga sektorn, men tanken om människor som närande och tärande är starkare än någonsin. Mot det behövs idén om att alla kan bidra. Idén om ett välfärdssamhälle smulas sönder med tankar om människor som vi har råd och inte råd med. De som ingår i ett vi och de som inte gör det.

Det ideologiska projektet under åtta år har varit att göra individen ansvarig för sin situation och samhället ansvarslöst, trots att samhället omlokaliserat resurser som aldrig förr. Massarbetslöshet i bruksorter skylls på individen. De som sliter ut sina kroppar i andras hem, och sällan kan vänta sig någon typ av arbetarskydd. De som exploateras av bemanningsföretag, ska alltid vara redo, aldrig ha stabil inkomst. De som inte kan få boende när samhället avstår från att stimulera byggandet för att gagna bankerna, bostadsklipparna och de som hyr ut lägenheter till ockerhyra. De som är utvisningsbara. De som bara är anställningsbara som egenföretagare, på en marknad där allt outsourcas för att företag ska slippa socialt ansvar.

Vi behöver en ny välfärd, föräldrapenning, sjukersättning och andra socialförsäkringar för de som bara kan ta ströjobb. Skydd för migrantarbetare. För de som arbetar mot betalning på faktura, prekariatet om man så vill. Vi behöver fackförbund som organiserar papperslösa. Det är en fråga om solidaritet med de svagaste i samhället, men lika mycket en fråga om att arbetsköpare inte ska kunna pressa ner löner, anställningsvillkor och trygghet lägre för alla löntagare.

Aktivisten Jesper Nilsson skrev klarsynt för snart tio år sedan om hur Svenskt Näringslivs idéer om att försvara sina medlemmars intressen i princip kunde kokas ner till att sänka arbetsgivaravgifterna. Men de flesta som har enskild verksamhet har det för att vara anställningsbara, inte för att kunna anställa och tjäna på andras arbete som storföretag gör. De behöver fungerande kollektivtrafik och barnomsorg anpassad till hur arbetet ser ut idag snarare än möjlighet att anlita andra i sina företag.

För att kunna riva upp arbetslinjen måste vi uppdatera bilden av hur arbetet organiseras (och splittras upp). Jag vet ingenting om vilka ”återställare” Stefan Löfven kommer ordinera, men säkert är att välfärden inte bara kan återställas, den måste återuppfinnas. 

Arbetslinjen – som handlar om att straffa de som inte kan få anställning, är sjuka eller har otur måste bort. Och ersättas med solidaritet och ett samhälle där folk bidrar och arbetar efter förmåga, inte efter exploaterbarhet.

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.

Veckans bästa

Vi har snart en ny regering.

Veckans sämsta

Det kommer krävas kamp för att säkra en ny politik.

 

Nathan Hamelberg
Nathan Hamelberg 

Aktivist, antirasist, debattör och dj.