Krönika. Katarina Mazetti.

2017-10-29 19:00

Sagan om stridspittarna, del två

DN:s och trollens romantiska syn på militären som våra hjältar utgör en fara i sig, och hyckleriet blir extra tydligt om man kollar statistiken.

Oj vilket oväsen som uppstod efter min förra krönika ”Notan för stridspittarnas fest blev en halv miljard”. DN:s ledarsida förmanade mig darrande av harm i sann beredskapanda att vara mera tacksam mot militären för att de försvarar min ”yttrandefrihet”. (”I givakt vi måste stå, vi kvinnor små för våra gossar blå”…)


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jovisst, även om det är jag som betalar deras lön kan jag känna tacksamhet mot offentliganställda som ibland riskerar liv och lem – brandkår, polis, vårdpersonal – men just de försvarsanställda har ju i sanningens namn inte behövt riskera livet på svensk jord på bortåt tvåhundra år.

De enda stridshandlingar med dödlig utgång som ägt rum här var väl skotten mot arbetare i Ådalen 1931 och tragedin när en berusad fänrik sköt fem unglottor 1994 med tjänstevapnet. Därmed har jag INTE påstått att de försvarsanställda inte gör ett hederligt hantverk i de arbetsuppgifter de får sig ålagda, till exempel vid katastrofer.

Men min ”yttrandefrihet”? De enda som hittills på allvar hindrat den är de arméer av tusentals nättroll som genom åren hotat mej med död, misshandel och våldtäkt och som naturligtvis hörde av sig även denna gång, utan att varken försvar, polis eller rättsväsende lyfte ett finger.

Men DN:s och trollens romantiska syn på militären som våra hjältar utgör en fara i sig, och hyckleriet blir extra tydligt om man kollar statistiken. Flera av trollen hänvisade till hur våra gossar blå riskerat livet och dött i främmande land. (Jag antar att de menar i FN- eller Natobataljoner, inte de svenskar som stridit med Waffen-SS eller IS?)

Jag kollade siffrorna, och antalet svenskar som dött i vad som betecknas som stridshandling utomlands sedan början av femtitalet är 17 stycken, det vill säga ungefär lika många som antalet kvinnor som dödas av sina män varje år! Det är alltså ungefär 67 gånger farligare att vara svensk kvinna än att vara soldat…

Nu kastar sig trollen över datorerna för att påpeka att de siffrorna inte har med varandra att göra. Men jag hävdar att det har de visst! För just det som retade DN och trollen mest i min krönika var användandet av ordet ”stridspitt”. Sexistiskt, det finns ju tjejer i försvaret numera! Men i min militära hemstad var stridspitt en hederstitel grabbiga grabbar emellan!

Och här kommer mitt bidrag till #metoo-kampanjen: I min ungdom stod värnpliktiga gossar i klungor längs huvudgatan på kvällarna, och när man som ung tjej gick förbi dem utlöstes en kör av hånfulla tjut. De djärvaste bland dem, stridspittarna, gjorde ibland tjurrusningar fram och drog kjolarna över huvudet på passerande flickor, under kamraters skrän. Hade man snäv kjol kunde man bli stående där insnärjd och hjälplös, med blottat underliv inför hela stan, och gråtande rycka i fållen.

Med ”stridspitt” menar jag den sortens obehagliga, inlärda ”maskulinitet ” som odlats i årtusenden i de så kallade krigarreligionerna islam, kristendom och judendom. Dessa tre religioner har det gemensamt i sina heliga skrifter att mannen ska vara kvinnans huvud, och det är hennes lott att underkasta sig. Och det handlar inte enbart om sextrakasserier – underliggande är hela föreställningen om ”entitlement”, något jag i brist på bra översättning kallar ”mannarätten", det vill säga mäns rättighet att ta för sig av kvinnors arbete, uppmärksamhet, bekräftelse och kroppar.

Mannarätten är internationell och ger upphov till såväl manspreading, mansplaining och krav på uppassning av lämpligt ödmjuk partner. För att inte tala om ren misshandel, vanlig bland alla sorters talibaner och numera laglig i Ryssland med kyrkans välsignelse.

Mannarätten är en grotesk företeelse som diskuteras alldeles för lite, man önskar att man kunde plocka bort sådana idéer redan hos de små mannagrynen, så som man avmaskar hundvalpar. Medfödda är de inte, och man finner dem sällan bland de mindre barnen. Men de får lära sej – vi göder mannarätten i hela populärkulturen, i filmer och böcker, ibland också i skolor och predikstolar.

Typiskt nog var det förresten ingen i trollskocken som bemötte vad förra krönikan egentligen handlade om, nämligen att vi idag är mera hotade av miljökatastrofer än av ryssen. I stället för att lägga 50 miljarder på nya vapensystem borde vi ge allt för att åtgärda att världens tunna lager av matjord försvinner med 30 fotbollsplaner i minuten, att världshaven fylls av plastskräp, att östersjöns bottnar dör, och så vidare.

Om trollen vore förnuftsstyrda skulle de vara fanatiska miljöaktivister allihop! För det är mera sannolikt att de och deras ättlingar kommer att stå öga mot öga med miljontals klimatflyktingar än att de får en kryssningsmissil i huvudet. 

Plus

Tackar särskilt för påhopp av den bittra fascistbloggaren Julia Caesar! Sådana samlar jag på som guldstjärnor, får jag dem inte har jag inte varit tydlig nog.

Minus

Att det numera finns kvinnor inom försvaret gör inte stridspittar till feminister! Fråga en kvinnlig officer.

Katarina Mazetti
Katarina Mazetti 

Skribent och författare som bland annat har skrivit de hyllade böckerna Det är slut mellan Gud och mej och Grabben i graven bredvid.

Skriver krönikor i Dagens ETC en gång i månaden.