Krönika. .

2017-09-11 11:03

Nej Hugo, jag tränar inte för att ”öva mig i lidande”

Vem är vi:et i hans text? Vem omfattar träningstipsen mer än vita rika män?

Sverige har inte varit i krig på över 200 år. Sedan dess har allmän värnplikt både hunnit införas, avskaffas och införas igen, men ingen har fått kriga på riktigt. Och nu håller all undertryckt kämpaglöd hos svenska män på att bubbla över.

De vill ha det jobbigt! De vill gräva en bivack! De vill spana på ryssen och sova i tält och jogga på stället i grupp! Inte sitta på kontor, stå i kö eller åka buss. De vill ha action!


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det är alls ingen ovanlig syn att se män extremsporta omkring i Stockholms närförorter i superspecialgear med något omisskännligt jagat i blicken. De tränar för ett swimrun, en klassiker eller kanske ett supermaraton. De lastar den visserligen ultralätta löparryggsäcken med fackböcker om världskrig för att det ska bli extra tungt och realistiskt, och så springer de genom de gröna kilarna och känner gerillastämning, fantiserande om en front att marschera mot i styv motvind, ett bergsmassiv att forcera för kung och fosterland. (Faktum är att kungen var en föregångare i just den här genren. På 90-talet packade han en ryggsäck full med kattsand och sprang upp och ner i trapporna på Drottningholm. Källa: ”en nära vän till familjen”. Så blir det när man inte får delta i ett endaste litet fältslag, fast man är kung. Stackarn.)

Man får väja för horder av krysshoppande gubbs när man tar sin lunchpromenad i någon av stadens parker. Bredvid står någon och skriker på dem. Det har de betalat svinmycket för. Eller så leker de cykelförband á la beredskapstiden och sladdar runt med ansiktsmask i något stadsnära naturreservat.

På Svenska Dagbladets livsstilssajt Perfect Guide (en kökkenmödding av mindfullness, mode och spännande ämnen som ”Är den prydligt bäddade sängen helt passé?”) bröt härförliden en het debatt ut bland läsarna om man verkligen går ner i vikt av att träna. Detta efter att någon läkare hävdat att så inte är fallet, och självklart skulle en massa självutnämnda träningsproffs gorma i kommentarsfält om ”kalorier in och kalorier ut”. I sviterna av detta mansplainingmästerskap kände redaktören för sidan Hugo Rehnberg sig manad att förklara varför han tränar. Han längtar inte efter krig, men väl efter lidande:

”Det finns inget behagligt i tunga styrkelyft, svettiga crossfit-pass eller mjölksyrestinna simintervaller. Det är en pina. Och det är själva poängen. I en tid där allt går ut på att göra tillvaron så enkel som möjligt – snart behöver vi inte ens styra våra bilar – blir träningen en nödvändig övning i lidande. (…) Om jag tränar känns knepiga möten inte lika knepiga längre. En tajt deadline orsakar inget skenande hjärta och när min son vrålar inne på NK för att han inte tillåts köpa en ny leksak ler jag bara åt situationen och går vidare i livet.”

Vad skönt det låter. Men stopp här nu – inte är majoriteten av det här samhällets invånare i behov av att öva sig på lidande? Vems tillvaro är det som är så himla enkel egentligen? Hur många behöver verkligen springa över Västerbron i snöglopp för att inget annat gör ont, någonsin? Inte barnmorskorna i alla fall. Eller de kroniskt sjuka. Inte de arbetslösa, de ströjobbande, de timanställda, de nytillkomna, de bortsorterade. Men så kommer de förmodligen inte hamna i den där prekära NK-situationen heller. Och nej, det är såklart inte för dem Hugo Rehnberg skriver. Men vi:et i hans text, det där svävande allmängiltiga, vem omfattar det mer än vita, rika män? Vem mer än de har ett liv så fritt från lidande att de måste plåga sig genom militärträning för att känna något? Vem mer utkämpar sitt största krig mot en tajt deadline?

Själv har jag fött två barn. Det var ett jävla lidande. Rätt många i det här samhället har gjort det faktiskt, och dessutom klarat av att vara gravida innan. Och ja, jag tränar också. Men faktiskt mest för att undvika den pina en postgravid värkande kropp orsakar mig om jag låter bli. Kanske kan jag slippa nåt gammalt preggokilo också (fast det får man ju inte riktigt prata om). Kriget pågår varje dag – för en rimligare smärtnivå, för en snällare kroppsuppfattning. Mig och mina likar adresserar Hugo Rehnberg såhär:

”Om målsättningen är att komma i en något för liten klänning till nästa helg, kan du strunta i att packa gymväskan och istället gå och handla några morötter och lite kvarg.”

Ok Hugo, då vet vi. Manöver!

Plus & minus

Plus: Det är krispigt ute! Älskar september.

Minus: Män som oombedda ger andra människor tips på gymet. Om ingen efterfrågat din odiskutabla träningskompetens, håll käft.

Hanna Gimstedt 
Språkvårdare på ETC