Krönika. Andrea Wesslén.

2017-10-06 13:15

Michael Moore: ”Vad fan var det som hände?”

Michael Moore gör teaterbesökare till aktivister. 

"What the fuck happened?”

Ja, vad fan var det som hände? Med den frågan inleder Michael Moore sin enmansshow på Broadway i New York, och han syftar så klart på förra årets presidentval. Och Moore känner sin publik.

På teatern i New York samlas en grupp som till allra största del består av amerikaner som är lite äldre, lite mer välbärgade och lite mer progressiva än snittet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


​Det här är de som har allra svårast att acceptera – att förstå – att Donald Trump förra året vann valet och blev USA:s president. De som tyckte att han var osmaklig redan när han ledde tv-succén ”The Apprentice”.

Michael Moore är en osannolik Broadwaystjärna – större delen av föreställningen sitter han ner på scen framför en enorm amerikansk flagga – men det här är å andra sidan inte en vanlig Broadwayföreställning.

Moore ägnar sin tid på scenen åt att berätta anekdoter om hur människor (oftast han själv) kan göra skillnad. Han berättar om bibliotekarien som satt i publiken när Moore höll föredrag och just hade fått veta att förlaget, efter 11 september 2001, tänkte dra tillbaka boken ”Korkade vita män”.

Efter föredraget drog hon igång en brevskrivarkampanj mot förlaget. Hundratals arga brev om dagen tvingade förlaget att publicera boken.

Moore pratar också om när han vid 18 års ålder hatade sin rektor och biträdande rektor. Båda trodde på fysisk bestraffning. Under kampen för att få bort dem från sina jobb fick han reda på att 18 var åldersgränsen för att ställa upp i valet för den lokala skolmyndigheten.

Självklart ställde han upp, någonting som upprörde många äldre och mer seriösa människor i området så mycket att de beslutade att själva ställa upp mot honom.

Så när Michael Moore bussade kompisar till vallokalerna tog de mer etablerade kandidaterna röster från varandra. Moore vann, och några månader senare blev den kroppsstraffsivrande rektorn avskedad.

Sedan blir det tyngre. Moore berättar om vattenkrisen i hans hemstad Flint, Michigan, som har lett till att stadens barn fått permanenta utvecklingsskador. Men inte till att de ansvariga fått sparken. 

Varför ska då en Oscarsbelönad dokumentärfilmare ha en föreställning på en teaterscen mitt på Manhattan? På slutet kommer någonting som kan liknas vid ett svar. Han vill aktivera sin publik politiskt.

Han ber alla engagera sig lokalt, för Demokraterna. Han ber publiken att sluta tro att varje Trump-skandal ska betyda slutet på den nuvarande presidentens karriär eller på det republikanska partiet, och i stället börja kämpa aktivt.

Det finns långt ifrån tillräckligt många demokratiska kandidater, säger Michael Moore. Och någonstans i rummet finns, som i publiken vid de flesta Broadwayföreställningar, det kulturella, sociala och ekonomiska kapital som behövs.

Michael Moore hatar att dansa, berättar han, men ”om ni engagerar er, om ni gör det som ni är räddast för och som känns mest obehagligt, då lovar jag att jag också gör det”. Då åker glitterkepsen på, och med en danspartner valsar han runt på scen.

Plus & minus

Plus: Nedräkningen inför Blue planet säsong 2. Trailern är HELT fantastisk och jag vill leva varje dag med dramatiskt soundtrack av Hans Zimmer och Radiohead samt David Attenboroughs berättarröst. Kommer till BBC senare i år.

Minus: Timbros hets mot semestern. Tillåt mig gäspa, samtidigt som jag myntar uttrycket arbetslinjen-extremister.

Andrea Wesslén
Andrea Wesslén 

Assisterande nyhetschef på Dagens ETC.